Olav S. Melin: Från vakthund till knähund

”Visst är vi i en stor kris. KSF Media går fruktansvärt dåligt”, medger Barbro Teir, vd för utgivaren av denna tidning för Journalisti. (1/2016) Papperstidningen är en dyr affär, ”vi förlorar hundra euro per år per prenumerant”, inflikar styrelseordföranden Kaj-Gustaf Bergh i artikeln. Men i samma andetag tillägger han att ”oberoende om pappret försvinner eller inte finns behovet av HBL kvar”. Pappret kan med andra ord mycket väl ersättas av nätet och framtiden vara digital.

Trots mediekrisen har journalistutbildningen en klar målsättning. Det skriver Jaana Hujanen, Tom Moring och Carl-Gustav Lindén i HBL (3.1) ”Bruset förutsätter, tvärtom, en tydlig journalistik, större professionellt yrkeskunnande, starkare förankring i trovärdig omvärldsbeskrivning och analys.”

Frågan är hur de högt ställda målen svarar mot situationen på arbetsmarknaden.
Ett par exempel visar att det professionella yrkeskunnandet lätt ställs på undantag.

När dagstidningarna avvecklar sin utlandsbevakning är konsultföretag snabba att för en dyr penning erbjuda information för företag och beslutsfattare. McKinsey är ett sådant som på kort tid expanderat och har 11 000 anställda, de flesta av dem utbildade journalister. Bilden kompletteras av en uppsjö av amatörmässigt gratisskrivande.
Ett annat exempel. I Sverige har antalet kommunikatörer i kommuner, regioner och landsting under de senaste åren ökat med över 100 procent samtidigt som 1 000 journalistjobb försvunnit.

Skillnaden i arbetsuppgifter för en omplacerad journalist är uppenbar. Kommunikatörerna är husbondens röst, vilket framgår av att pressmeddelanden inte längre sänds till lokaltidningarna utan direkt till medborgarna via digitala kanaler. Det nya sättet att kommunicera påminner om marknadsföring. Invånarna ses inte som medborgare utan som kunder.

Det är en skillnad mellan att läsa tidning på papper alternativt digitalt. Läser man en tidning på papper exponeras man för tidningen som en helhet, läser man den digitalt exponeras man för enskilda artiklar och av sådant som delas via sociala medier. Forskare pekar på en skillnad hos de digitala läsarna som inger oro. De särskiljer två kategorier; nyhetssökare och nyhetsundvikare. De förstnämnda använder sig av nyhetsmedier medan de senare, som är en växande skara, medvetet väljer bort nyhetsmedier till förmån för ett mer underhållningsbetonat medieutbud.

Det här framgår av den svenska demokratiutredningen som i dagarna blivit klar. I den har professor Jesper Strömbäck granskat det förändrade medielandskapet ur ett demokratiskt perspektiv och funnit att nyhetsundvikarnas beteende riskerar leda till ökade kunskaps- och deltagandeklyftor.
Mediekrisen är långt mer än en branschfråga. Det är en demokratifråga.

Olav S. Melin
arbetar med samhälls- och medierelationer på tankesmedjan Magma. 

Artikeln har rättats den 26.1 – nyhetsundvikare är inte i majoritet utan en växande skara.