Pär Stenbäck: En påtvingad omvärdering
En bit in på ett nytt år ställer jag frågan: Hur ser den finlandssvenska framtiden ut? Under årens lopp har jag då och då återkommit med analysförsök, spådomar och varningar. För femton år sedan hade jag av allt döma fått ett renommé som kyrkstöt, den som alltid påminde om den svenska aspekten på en fråga. Det resulterade till och med i en parodisk sketch på Svenska Teaterns scen.
Mina grundpelare för en god framtid för språkgruppen har varit sammanhållning, starka institutioner och ett öppet sinnelag för förändringsbehov. Skola och utbildning på alla nivåer är de centrala elementen för framgång. I dag måste man fråga sig om detta är tillräckligt. Det har gått några år och det finns orsak för en omvärdering.
Ett flertal trender och händelser gör mig fundersam. Nedmonteringen av de allfinlandssvenska strukturerna har varit snabb, börjande med dagspressens återtåg. Utan en resursstark rikstidning blir diskussionsklyftan mellan regionerna allt bredare. Tv- och radiokanalerna finns där, men också de förlorar mark till ett allt mera diversifierat internet inom vilket ingen samlande finlandssvensk plattform kan fungera.
Detta är ju allmänna trender som alla grupper får kämpa med för att hålla skarorna samlade: minoriteter, folkrörelser, partier, kyrkor etcetera. Men till råga på allt detta kom den långa ekonomiska nedgången med finlandssvenska sidoeffekter. Vi trodde länge att vi var osårbara; de svenskspråkiga lever och verkar ju i de mest välmående regionerna. Men konvulsionerna fortsätter och fonderna kan inte i längden kompensera.
Stiftelserna, dessa symboler för en finlandssvensk ”Sonderweg”, har inte redovisat för någon gemensam strategi för hur den nya omgivningen skall mötas. Högskolorna med sina olika ägarstrukturer har svårt med ett konsoliderande samarbete och trepunktsmodellen lider.
En annan och på sikt sannolikt allvarligare sidoeffekt av den långvariga recessionen är ungdomens reaktion. Flyttningen till Stockholm ökar starkt, påhejad av framgångsberättelser i dagspressen. Att fromt hoppas på att de kommer tillbaka när tiderna blir bättre är önsketänkande; bättre vore att aktivt återrekrytera till varje ledigt jobb.
Vi kan glömma externa angrepp på språkgruppen, fanatikerna har annat att tänka på just nu. Internt har attityderna snabbt förändrats. Allt flera vill ge sina barn språkkompetens på finska, allt tidigare. Varför inte, men var går gränsen när den språkliga identiteten försvagas?
Sist, men inte minst, kom invandringsvågen och inför den har vi gett upp: Låt invandrarna ta finskan, medan vi artigt stiger åt sidan, i stället för att ge dem attraktiva erbjudanden.
Om alla dessa trender samverkar, vilket blir då slutresultatet? Knappast en katastrof för det svenska i Finland, men en snabbare reträtt från offentligheten till hem och slutna rum, till osynlighet och elitism bland dem som kan och vill anpassa sig. Som individer lider vi inte. Men identitet och samhörighet kommer att förändras. – Det kunde ha gått bättre.
Pär Stenbäck
är samhällsdebattör.