Maria Wetterstrand: Varför säljs det så mycket skräp?
Det finns tillfällen då jag blir till ett ilsket litet monster. Ett av dessa tillfällen är när företag säljer människor (i detta fall mig) usla prylar som inte håller det de lovat. I de lägena är det många som inte orkar bråka. Själv tillhör jag mer kategorin som får hålla sig i skinnet för att inte driva ärendena till EU-domstolen.
Julen är en guldgruva för försäljare av usla grejer. Just nu är min irritation främst riktad mot leksaksbranschen, men jag har under åren även haft utbrott mot mobilabonnemang, datorförsäljare, matbutiker, klädbutiker och internetförsäljare i olika branscher. Bokhandlare tycks ha klarat sig helt undan. Jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig lurad när jag köpt en bok.
Ta bara en sådan enkel sak som tuschpennor. Förpackningen och utsidan på pennorna har ofta vackra fina färger, men själva pennorna får tydligen vara precis hur usla som helst. Efter någon dags användning är de helt slut (och ja, mamma, vi satte på korken ordentligt, det hjälpte inte). Än värre med färgpennor som inte är tusch. Ofta går det knappt att se färgen på ett vitt papper. Hur svårt kan det vara att göra färgpennor som faktiskt innehåller en ansenlig mängd färg? Det är liksom det som är poängen.
För några år sedan köpte jag en dammsugare som uppfyllde alla tekniska krav förutom den lilla detaljen att den visade sig inte klara av att suga upp damm. Eller riskorn. Eller brödsmulor. Eller grus. Eller något som helst annat.
I år köpte jag en radiostyrd bil i julklapp till ett barn i min närhet. Den kunde inte köra rakt fram utan svängde hela tiden kraftigt åt vänster. Vilket gjorde julafton lite deppigare för båda barnet ifråga och för mig. Hur svårt kan det vara att tillverka en bil som åtminstone kan ha hjulen parallellt ställda så den kan köra rakt fram på ett plant underlag?
Eller den där fina blusen jag köpte åt dottern, som fransade upp sig i hela nederdelen innan vi ens hade tvättat den en enda gång.
Eller när min pappa hade köpt leksaker åt barnen i julklapp och de gick sönder innan vi ens lyckats få ut dem ur förpackningen.
En gång lurades jag att teckna ett mobilabonnemang för att de skänkte bort lådor med kokosbollar. Fast den gången var det nog mest mitt eget fel för att jag var så sugen på kokosbollar att jag inte riktigt lyssnade på avtalsvillkoren.
Hur kommer det sig att vi tillåter företagen att sälja en sådan massa skräp? Visst inser jag att det ibland kan ha varit ärliga misstag, att de inte vetat om hur usla produkterna är, eller att det varit fel på en enstaka vara. Men ändå.
Nåja, inte driver jag några ärenden till EU-domstolen. Jag har faktiskt aldrig heller reklamerat tuschpennor. Men egentligen tycker jag att åtminstone det senare vore helt rimligt. Det är någon som gör stora pengar på att sälja skräp till oss, och vederbörande lever på att vi inte klagar och ställer till bråk.
Maria Wetterstrand
skribenten är tidigare riksdagsledamot och språkrör för Miljöpartiet De gröna i Sverige.