Kimmo Sasi: Eurolivets krav
När Finland anslöt sig till eurosystemet, gjorde man noggranna analyser om för- och nackdelar. Slutsatsen var att euron var till nytta för vår ekonomi om den tvingade oss att bryta spiralen av hög inflation och djup devalvering som gjorde vår ekonomi ineffektiv.
När ekonomin i världen kraschade höjde man lönerna i Finland med 9 procent. Anders Borg och Juhana Vartiainen räknade för ett år sedan att vår konkurrenskraft hade försämrats med 15 procent. Finland har inte levt enligt de krav som euron ställer. Det finns bara ett alternativ: en devalvering eller sänkning av vår levnadsstandard.
Regeringen har försökt nå ett samhällsfördrag utan framgång. Att frysa ner lönerna på nuvarande nivå är inte svårt men att få fackförbunden att godkänna lönesänkningar skulle vara någonting helt nytt.
Då Finland kommer att leva i eurovärlden borde vi ha bestående automatiska mekanismer som anpassar vår ekonomi i existerande läge. Mina förslag är följande.
Arbetslösheten visar att arbetets pris är för högt. Ett enkelt sätt att korrigera priset är att höja arbetstagarens pensionsavgift och samtidigt sänka arbetsgivarens. Man kunde stifta en lag som höjer arbetstagarens pensionsavgift med 1 procentenhet om arbetslösheten når 9 procent. Om arbetslösheten stiger till 10 procent kunde avgiften höjas med ytterligare en procent. Arbetsgivarens avgift skulle sänkas i motsvarande grad.
Om sysselsättningsläget är ytterst bra kunde man tänka sig att arbetsgivarens avgift skulle höjas och arbetstagarens sänkas eller överflyttas till en konjunkturfond. Sålunda om arbetslösheten skulle sjunka under 6 procent skulle arbetsgivarens avgift höjas med 1 procent.
I princip kan man göra detsamma med arbetslöshetsförsäkringsavgiften. Men problemet är att det långvariga arbetsinkomstrelaterade understödet leder till passivitet på arbetsmarknaden. I princip kunde man tänka sig att, förutom små arbetsgivare, arbetsgivarna och arbetstagarna skulle betala lika mycket. Men dagpenningen skulle utbetalas endast till exempel nio månader. Arbetstagaren kunde förlänga denna period genom att betala högre avgift på förhand, genom att ta emot bara en del av arbetslöshetsunderstödet eller genom att ta kortvarigt arbete på låg lön.
Semesterpenningen skapades för att locka arbetstagare tillbaka till jobbet efter semestern. För det ändamålet behövs i dag ingen morot. Om företaget klarar sig bra har arbetstagarna säkert sin förtjänst i det resultatet. Därför borde vi gå över till det europeiska systemet och betala en trettonde månads lön eller bonus till arbetstagare i ett företag som klarar sig bra.
Lokala avtal behövs för att garantera företagets fortsatta existens och arbetstillfällen. Inom ett företag borde man kunna komma överens om lönevillkor som avviker från kollektivavtal, att företaget inte delar ut dividender och att man garanterar de anställningsförhållanden som blir kvar på en viss tid. Om företaget vill dela ut dividender höjs lönerna till kollektivavtalsnivå.
Regeringen har många goda förslag på bordet som arbetstidsbanken eller karensdagen i sjukfrånvarofall. Svenska folket var bland de sjukaste i Europa före karensdagen och bland de friskaste efter. Grundlagen kräver att regeringen bör främja folkets hälsa. Regeringen måste tydligen därför genomföra det förslaget.
Finland har ännu inte fattat de beslut som euromedlemskapet kräver. Om vi inte gör det snart blir vi Europas sjuke man.
Kimmo Sasi
är diplom ekonom och tidigare ordförande (Saml) för riksdagens finansutskott.