Elina Pirjatanniemi: Om kvinnofrid
Jag tror benhårt på jämställdhet. Blotta tanken på att ens rättigheter vore i huvudsak beroende av könsorganen gör mig förtvivlad. Med detta sagt hävdar jag ändå att världen ser annorlunda ut för män och kvinnor. Den senaste diskussionen om sexuella trakasserier visar detta med all önskvärd tydlighet.
Jag har sällan träffat en vuxen finländsk kvinna som inte någonsin skulle ha blivit trakasserad. Eländet börjar så fort ens kvinnlighet gör sig gällande. Släktingar kommenterar ens tonårsbröst. Fyllon tafsar på en i bussen. Kolleger låter händerna vandra på julfester. Främlingar följer en på gatan. En del blir våldtagna av bekanta, halvbekanta eller av vilt främmande.
Som kvinna lär man sig att spana efter faror. Man undviker vissa platser efter mörkrets inbrott. Att ha någon bakom sig kan vara farligt. Man ska tänka efter vem man följer och vart.
Vi kvinnor avskyr dessa inofficiella begränsningar. Ibland försöker vi protestera. För flera år sedan bestämde vi oss med väninnorna att ge tillbaka. Vi promenerade in i en restaurang i centrala Helsingfors som då var känd för att vara stamstället för prostituerade och deras kunder. Vid dörren konstaterade vakten att vi inte vill komma in. Vi struntade i hans insinuationer och styrde stegen mot bardisken. Vi drack våra öl och stack i väg.
Några timmar senare mötte vi en man som hade suttit nära oss i restaurangen. Han skrek till mig att vi två far hem till honom, han betalar för tjänsterna. När jag meddelade att så inte sker, slog han mig med full kraft i ansiktet. Det tog förbannat ont. Jag kvävde gråten. Han skulle inte få nöjet att se mig lipa.
Sexuella trakasserier har alltid förekommit i Finland. Bestörtningen över de utländska männens beteende är därför pinsamt skenhelig. Den kvinnliga kroppen har varit allas egendom genom århundraden. Den selektiva oron över det sexuella våldet visar att trakasserierna blev ett problem först då de misstänkta är av utländsk härkomst. Det, om något, gör en äcklad.
Jag försvarar verkligen inte de utländska män som har tafsat eller förgripit sig på kvinnor i Finland. Regeln är mycket enkel: ingen har rätt att trakassera andra. Kulturella skillnader eller sexuell frustration berättigar inte till kränkande beteende. I Finland har kvinnor samma rätt att synas och höras som män. Vi får ta plats i det offentliga rummet. Ju fortare alla förstår det, desto bättre. Ingen ska heller tro att vi, finländska kvinnor, sitter tysta och godkänner eventuella nya former av trakasserier, såsom till exempel grupptrakasserier. Dylika bör kvävas i sin linda.
Det enda goda med att ens utseende blir mer slitet med åren är vetskapen om att trakasserierna förmodligen minskar. Den energi som då frigörs kan med fördel riktas till att försvara de yngre kvinnorna, flickorna. Jag är inte intresserad om du är finländsk eller inte. Håll du bara tassarna borta från flickorna. De har rätt att gå på våra gator utan rädsla.
Elina Pirjatanniemi
är professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.