Annika Sandlund: Burundi 2016
Lite före jul åkte jag till gränsen mellan Tanzania och Burundi. De senaste sex månaderna har 200 000 flyktingar korsat gränsen. Den nuvarande takten är runt 1 500 i veckan; flyktingströmmen har mattats av eftersom det är allt svårare att ta sig ut ur Burundi. I Tanzania har de gamla lägren som existerade under folkmordet i Rwanda fått nytt liv, och enkla plasthus, där stocken består av grenar som snurrats fast i varandra och väggar och tak utgörs av vit plast som fäst utanpå grenarna, byggs dagligen.
I lägret finns en glädje i luften som är svår att förstå, är det för att de lyckats ta sig ut, eller för att grödorna gror? På andra sidan gränsen glider Burundi mot kaos; oroligheterna som startade då den nuvarande presidenten Nkurunzia propsade på en tredje period, trots att grundlagen begränsar en presidents mandat till två, blir bara värre. Sedan han blev omvald i juli (i ett val som förklarats odemokratiskt) har väpnade konflikter mellan de regeringstrogna och väpnade motståndsmännen ökat. För närvarande är oroligheterna av politisk, och inte av etnisk, natur, men folkmordet i grannlandet, liksom Burundis egna inbördeskrig som varade tolv år och avslutades först 2005 ligger färskt i mannaminne.
I december möttes FN:s säkerhetsråd i New York eftersom varningssignalerna är tydliga. Sedan det började gå snett har mer än 2 000 politiker fängslats, de oberoende radiokanalerna har stängt och tio av civilsamhällets ledande organisationer har tvingats lägga ner sin verksamhet.
Säkerhetsrådets möten är sekretessbelagda, men efter mötet skickade USA:s FN-ambassadör, enligt medieuppgifter, e-post till sina brittiska och franska kolleger. ”Analysen är att det går åt helvete”, skriver hon. Ordvalet är skrämmande eftersom hon före sitt FN-uppdrag skrivit boken ”Ett problem från helvetet” som handlar om 1900-talet som folkmordens århundrade.
Mönstret är likartat i dag: det är inte bristen på kunskap som är avgörande, utan oviljan att agera, kopplat med det faktum att vi inte har sofistikerade och snabba internationella verktyg att ta till. Har man varken vatten, slang eller brandmän är det inte mycket bevänt med att konstatera att det brinner.
Vid gränstrakten är det dock lugnt, och det som framför allt slår mig är hur grönt och frodigt det kuperade landskapet är. Framför kaffebuskarna reser sig avokadoträd långt högre än de inplastade husen och frukter hänger ner från grenarna i par, som muterade ekollon. En av flyktingkvinnorna breder ut ett tiotal solgula mangon på marken för försäljning, barfotabarnen gör en omväg runt frukten då de springer över den ännu regnvåta marken, och män med hackor planterar ris i dikesrenen vid vägkanten.
Medan jag är i Tanzania rapporterar nyheterna om hur 87 unga män, inklusive en pojke som skickats ut för att köpa socker, avrättats som regimens ”fiender” efter att armébaracker attackerats. Lite senare, förra veckan, kom beskedet om att presidenten drar sig ur förhandlingarna som grannländerna försökt få till stånd. Och så blir utförsbacken allt brantare.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.