Anu Koivunen: Nationalism, en kvinnofälla
Det patrullerar nynazistiska och andra extremnationalistiska grupper i flera finländska städer i syfte att främja ordning och trygghet. Det låter lika absurt som det är skrämmande.
Exempelvis i Kemi, Uleåborg, Björneborg, Joensuu, Lahtis och Tammerfors rör sig gatupatrullerna. En del har initierats av den öppet nationalsocialistiska Finska motståndsrörelsen, en del av den ”fosterländskt sinnade” gruppen Soldiers of Odin som uppger sig kriga för ”det vita Finland”. Gatupatrullerna ser asylsökande som ett hot som ”ursprungsfinnarna” (kantasuomalainen, en etnisk beteckning som plötsligt blivit allt vanligare) och i synnerhet kvinnorna behöver skyddas från.
Det är groteskt att rasistisk och främlingsfientlig aktivism motiveras med kvinnors – min – trygghet. Att kvinnors kroppar och sexualitet tas till som argument mot flyktingförläggningar och som vapen i en politisk kamp. Att unga kvinnor uppmanas att se sig själva som potentiella våldtäktsoffer.
Eller är det? Det gatupatrullerna utnyttjar på sitt sätt är ju nationalismens klassiska, rumsrena genusgrammatik: män ses som soldater vars uppdrag är att försvara nationen som symboliseras av en kvinna, Moder Svea eller Britannia. Tänk på Finlands mö som attackeras av den ryska örnen i Eetu Istos famösa målning.
Såsom forskaren Nira Yuval-Davis visar i ”Gender & Nation” (Sage, 2007) omfattar nationstänkandet idéer om genusskillnader. Som medborgare har kvinnor historiskt sett tillskrivits roller som barnafödare och barnavårdare, lärare och uppfostrare. Begreppet samhällsmoderlighet sammanfattar ett specifikt ideal för kvinnligt medborgarskap och reflekteras måhända i dagens könssegregerade arbetsmarknad. Att värnplikt gäller enbart män är en tydlig definition av manligt medborgarskap i Finland.
I symbolpolitiken framstår män stadigt som nationens subjekt: det är män som representerar nationen och symboliserar dess tankar, känslor och vilja. Kvinnors lott är att symbolisera landskap, nationens gränser, nationell heder och enhet samt dess fortlevnad. Män agerar, kvinnor är kulisser.
Det är denna nationalistiska genusgrammatik som i dag mobiliseras i idrottssammanhang, vilket blev tydligt i veckan då Finland vann junior-VM i ishockey. Redan före finalen utropades juniorlagets framgång till en symbol för nationens sinnesstämning, och efter finalen fick president Sauli Niinistö frågan: ”Vad betyder dessa unga män för Finland?”. Intervjuaren Kaj Kunnas och många på sociala medier citerade spontant Centerpartiets valslogan från i fjol: ”Suomi nousuun”.
Två dagar tidigare vann finländska kvinnor sitt fjärde raka VM-guld i ringette. Matchen mot Kanada på hemmaplan var ingen stor nyhet. Bra gjort, men när kvinnor idrottar är det ingen som tänker på nationen. Surt, men som en stor idrottsentusiast sedan barnsben vet jag att detta är faktum. I idrottssammanhang är kvinnors roll att jubla och fälla tårar, och hålla prydligt i medaljbrickan.
Nationalism är en kvinnofälla, hur man än vänder på det.