Paula Salovaara: Den underbara kyssen
En stormig natt kom den nya snygga (manliga) läkaren till den lilla skotska byn. Sjukskötaren (kvinnlig) är rädd för hans bistra min, men känner att det under ytan finns något.
Blaa, blaa, blaa och blaa. Ungefär hundra sidor senare i boken kysser de och hon känner sig trygg i hans famn.
Samma procedur upprepades i varje bok, fast ibland var han inte läkare och byn inte i Skottland. Oftast var de, och läkaren kunde alltid rida.
Det här var mönstret i de böcker som min generations tonårsflickor läste när vi ville ha något lite romantiskt och spännande. Alternativet var Jalna-serien, där man väntade på kyssen till den sjunde tjocka bokens sista sida.
Nu är det bättre, hurra! Nu finns i varje bokhandel hyllmetervis med böcker, i vilka kvinnorna inte längre är sköra varelser som skall räddas av trygga starka läkarhänder. Det är jag glad för, och skickar ett extra tack till författaren Helen Fielding, som skrev Bridget Jones-böckerna med en kvinnlig huvudperson, som har både humor och lite egen vilja.
En hel våg av ny romantisk kvinnolitteratur följde efter.
Chick lit-genrens böcker målar fortfarande fram lyckan i form av ett parförhållande, men nu har kvinnorna redan andra egenskaper än långt svallande hår och ett dunkande hjärta.
När jag på 1970-talet kom hem från skolfesten frågade mamma: ”Fick du dansa?”. Jag var emanciperad och sade att jag minsann dansade när jag ville, men det var ändå inte helt sant. När det blev de gamlas dag väntade flickorna på att pojkarna skulle be dem vara par med sig för att marschera till Cicapo i gymnastiksalen. Höjden, tänkte jag, och blev glad när Pate frågade mig till slut.
Jag vet flera kvinnor i min generation som väntade och hoppades på att mannen skulle fria. Kanske sådant händer fortfarande, men jag hoppas att det sker allt mer sällan. Säg inte nu att det är så det skall vara för att det alltid har varit, och inget illa med att mannen friar. Ett av livets enorma beslut skall inte fattas av bara den ena parten i ett förhållande, och det gäller förstås åt andra hållet också, samt i äktenskap av samma kön.
I dag erbjuder den romantiska litteraturen rikare kvinnomodeller, flickor får dansa utan att bli uppbjudna och det är möjligt för en kvinna att nå politisk makt. Vi har haft en kvinnlig president och en kort tid också en kvinnlig statsminister också. Det blir bättre. Hurra!
Finland är ett av de mest jämställda länderna i världen. Kvinnans euro har inte riktigt lyckats nå mannens euro och tjugofem cent, och kvinnan har tillsvidare bara sällan nått fram till styrelseordförandeposten i stora firmor, men hon har en röst.
Den rösten skall varje kvinna använda. Om någon ung flicka i åldern 10-100 år läser det här hojtar jag: Stå på dig! Säg vad du tänker! Bli president, eller sjukskötare eller vilka saker som helst, för det kan du.
Och om det kommer en främling till by, gå fram och berätta att du är läkaren.
Paula Salovaara
är journalist och företagare.