Ann-Catrin Östman: Bröder och krig
Den sjätte december, då tv-program om nationens historia finns på tablåerna, såg jag en dramatiserad dokumentär om jägarna, det vill säga om de unga män som för hundra år sedan tog sig från Finland till Tyskland för få militärutbildning. Dokumentären baseras på brev, dagboksutdrag och filmsnuttar, bland annat från de strider som gruppen deltog i på tysk sida i det stora kriget. Till allra sist skildrar filmen hur en av jägarna möter sin mor i Vasa i februari 1918.
Även Anna Björnvik – min mormors mor – väntade tillsammans med sin man Karl på sin son den här vinterdagen. Men sonen Gustaf fanns inte ombord på de fartyg som förde jägarna från lettiska Libau till Vasa. Han arbetade i Tyskland och hade varit internerad i ett arbetsläger i Altona utanför Hamburg. Anna och Karl hade förgäves rest till Vasa.
Värvad av en kusin i grannbyn Åvist hade bondsonen Gustaf anslutit sig till jägarrörelsen två år tidigare, i början av år 1916. Liksom de andra finländarna fick han utbildning i Lockstedter Lager och han deltog också i strider, bland annat vid Rigabukten.
I synnerhet under mellankrigstiden framställdes jägarna som hjältar. I den här dokumentären skildras gruppens utbildning och krigserfarenheter på ett rättframt sätt, nästan utan tillstymmelse till glorifiering. Men filmen exemplifierar ändå hur man även nu, ett sekel senare, tenderar att gestalta jägarrörelsen i alldeles för enhetliga termer.
Gustaf ingick i den grupp som kritiserade krigsdeltagandet. Det var inte för att strida för Tyskland utan med tanke på hemlandet man anslutit sig till jägarrörelsen. Enligt systern Olivia influerades Gustaf dessutom av socialismen under tiden i jägarbataljonen: ”Ha bleiv ju kommunist ha”, sa hon till mig då hon på 1990-talet berättade om sin bror. Eftersom en del av jägarna ansågs vara opålitliga skeppades inte alla över till inbördeskrigets Finland. Nästan en tredjedel lämnades kvar i Tyskland.
I den här dokumentären synliggörs inte skillnaderna inom gruppen. Det faktum att många hade anknytning till arbetarrörelsen uppmärksammas knappt. Det talas ytterst lite om klass, om språk eller om den stora andelen jägare som kom från landsbygden.
Det är ju många gånger just precis såsom historien skrivs fram – effekten blir en naturliggjord nation, utan sprickor och skillnader.
Medan Gustaf stred på Tysklands sida valde brodern Viktor som då bodde på den amerikanska västkusten att gå ut i krig på Amerikas sida. För många immigranter var detta ett sätt att visa lojalitet mot det nya hemlandet.
Anna och Karl hade således söner på olika sidor i det stora kriget. Mager och tärd lär Gustaf ha knackat på fönstret vid sin hemgård i österbottniska Markby en sen kväll i november 1918. Lite senare belönades han med jägarmärket. Det kan dock inte ha varit helt problemfritt att bära socialiststämpel i hembyn och några år senare emigrerade han till Kanada.
När han dog i slutet av 1930-talet publicerade föräldrarna en dödsannons över Gustaf, ”Emigranten”.
Ann-Catrin Östman
är lektor i historia vid Åbo Akademi.