Nina Nordström: Guldgossar?
Först går det trettio meter rakt ner, sedan tio meter åt sidan. Man ryms in bara om man är liten. Med en lampa i pannan och ett rep runt midjan hissas pojkarna ner med hjälp av en handdriven vinsch. Gruvgångarna grävs för hand, spadtag för spadtag. Luften tar slut. I bästa fall flaxar någon med en kartongbit ovanför en plaststrut som för ner lite ny luft.
Guldgruvorna finns i norra Burkina Faso, i Sahelområdet. Det är inte fråga om stora, multinationella bolag som utnyttjar barn, de har hyggliga standarder. Nej, det är små, familjeägda företag som utnyttjar sina egna släktingar. Ingen har uttömmande lyckats utreda ägandeförhållandena, man vet i stort sett bara att de är lokala. De unga pojkarna gräver i gångarna, de är i åldern 11-14. De små flickorna, ofta ännu yngre, hackar och mal sten för hand med mortel. Kvinnorna sköljer och sållar. Det är coolt för pojkarna, de får betalt. Nya byxor, en moped, alltid slår det skolan.
I mitt förra jobb på Unicef fick jag ta med en grupp ambassadörer för att titta på guldgruvorna. Efter vandringen på gruvområdet var det tyst i bilarna. Alla var illa berörda. Sällan har väl en lemonadflaska fått sådana trånande blickar. Barns ögon är så ärliga: Du har allt, jag har så lite.
I Burkina Faso gör både regeringen och flera internationella organisationer, Unicef bland dem, insatser för att få barnen bort från gruvorna och i skola. I synnerhet yrkesutbildningen gör skillnad. Metallarbete, sömnad och andra praktiska yrken för ungdomar vidare till ett liv utanför gruvorna. Men alla nås inte av programmen och många har fått skador för livet, bland annat på grund av syrebristen nere i gångarna.
Barnarbetskraft är mycket vanlig, men den minskar globalt. Enligt ILO fanns det 246 miljoner barn i arbete år 2000, nu är siffran ungefär 168 miljoner. Kring hälften av dessa utför farligt arbete. Och dessa barn – varje barn – har rättigheter: att få gå i skola, få en utbildning, få mat och hälsovård och så vidare.
Så varifrån kommer guldet vi köper? Vi konsumenter har ett ansvar, men det är svårt att i enskilda fall få reda på ursprung. Nu sker ändå framsteg och man har börjat ta FN:s principer om företag och mänskliga rättigheter (2011) på allvar. En konkret åtgärd har nyligen vidtagits av Finlands dagligvaruföretag, organisationer och myndigheter som tillsammans tagit ställning för att respektera mänskliga rättigheter genom olika försiktighetsåtgärder i produktionskedjan.
De värsta formerna av barnarbete regleras genom internationella avtal, men något absolut internationellt förbud mot allt barnarbete finns inte – och behöver inte finnas. Många barn överlever om de får hjälpa till med familjens utkomst. Men det måste vara drägligt, tillräckligt lätt och lämna utrymme för egen tillväxt och utveckling.
Och här hos oss råder ibland den motsatta utmaningen. Barn borde läras praktiskt arbete, men de överbeskyddas. Så här kring menlösa barns dag kan man fundera över hur man får våra gossar och flickor i arbete.
Nina Nordström
är juris doktor och arbetar med människorättspolitik inom utrikesförvaltningen.