Heidi Schauman: Om dagisar, mammor, jobb och nativitet
Jag har under hösten läst flera fina kolumner om vikten av en fungerande dagvård. Kolumnerna (till exempel Sixten Korkman HS 5.10, Juhana Vartiainen, SK 26.11) har lyft fram betydelsen av högklassig pedagogik under de första åren av ett barns liv. Både de egna erfarenheterna och forskningen pekar på samma sak.
Vårt nuvarande dagissystem är ett utmärkt sätt att garantera en så jämn start i livet som möjligt. Dagisen maximerar på ett effektivt sätt samhällets resursutnyttjande på lång sikt.
Nu är det så att jag, i likhet med de två tidigare nämnda herrarna, inte är sakkunnig inom barnpedagogik. Jag är mamma och nationalekonom.
Varje dag när jag, mer eller mindre under tidspress, för mina barn till dagis översköljs mamman i mig av tacksamhet över hur vi kan ha så fantastisk personal på våra daghem. Samtidigt förundrar sig nationalekonomen i mig över hur detta är möjligt med den lönenivå som råder inom dagvården.
Det som är klart för både mamman och nationalekonomen är att dagis är så mycket mer än en förvaringsplats. I dag tänkte jag ändå fästa mig vid att det också är en förvaringsplats; en plats där våra barn kan växa och må väl när vi själva gör något annat.
Den offentligt finansierade dagvården är på många vis ryggraden i vårt samhälle. Den möjliggör att både män och kvinnor jobbar. En fungerande dagvård är orsaken till att vi i Norden har bland den högsta sysselsättningsgraden för kvinnor i världen.
Dagisen bidrar också till att Finland enligt Rädda barnen är det nästbästa landet i världen att vara mamma i. Top-5 i den här jämförelsen består av de nordiska länderna. Förutom hälsa och utbildning spelar också ekonomin en stor roll; det att båda könen jobbar skapar välfärd.
I Finland jobbar kvinnor mycket heltid. Och fast vår euro i snitt inte riktigt är en euro ger egna pengar frihet och välbefinnande. Pengar gör det till exempel möjligt att ge sina barn ekonomisk hjälp. Och det tenderar att ge kvinnor välfärd.
Men, vi har ett problem. Den nordiska modellen bygger inte bara på att både män och kvinnor jobbar. Den bygger också på att vi, fast vi jobbar, skaffar rätt många barn.
Och här håller något oroväckande på att hända. Nativiteten i Finland sjunker för femte året i rad. År 2010 föddes det 1,87 barn per kvinna. Dagens tal är 1,65. En av fyra finländare skjuter enligt Befolkningsförbundet upp beslutet att skaffa barn eftersom det är besvärligt att kombinera arbete med familjeliv.
Vår modell knakar i fogarna; Kvinnor skall jobba, helst mycket. Samtidigt skall vi skaffa barn, helst många. Det kärva ekonomiska läget leder till att allt fler väljer att skaffa allt färre barn. Det är en dålig sak med tanke på framtidens tillväxt.
För att vårt samhälle skall fungera även på 30 års sikt måste vi se till att barnfamiljerna fortsätter att göra val som tjänar vårt samhälle; det vill säga skaffa många barn och samtidigt arbeta mycket.
Detta åstadkommer vi endast om jobb-barn-kombon på riktigt ger den bästa livskvaliteten, både på kort och på lång sikt.
Heidi Schauman
är Aktias chefsekonom.