Markus Haakana: Våldet har blivit vardag
I år har tolv bränder anlagts vid flyktingmottagningar i Finland. Tolv försök att uppsåtligen skrämma, skada och till och med döda försvarslösa människor. För att de är flyktingar. Hjälparbetare, frivilliga och myndigheter har fått utstå hot, förakt och direkt våld. Människomurar vid gränsen till Sverige. Demonstrationer på gator och torg. Glåpord, misshandel och hot mot flyktingar och vem som helst som ser ut att vara det. Näthat som spränger alla gränser för anständighet. Bland de anonyma näthatarna skymtar också lokal- och rikspolitiker, som inte drar sig för att nämna massmord, koncentrationsläger och massdeportationer som lösningar på flyktingsituationen.
Under året som gått har sannfinländska riksdagsledamöter utmärkt sig genom att vilja kringskära de mänskliga rättigheterna för vissa grupper av flyktingar, vilja införa dödsstraff, föreslå internering i något som närmast kan liknas vid koncentrationsläger, frottera sig öppet med nynazister och så vidare. Om ledande beslutsfattare ger sådana signaler är det inte undra på att flyktingförläggningar sticks i brand av frivilliga hejdukar.
Men det riktigt kusliga är kanske ändå inte Sannfinländarna och deras radikaliserade anhängare. Det kusliga är alla vi andra, som mot vår vilja dras in i samma mörker.
Steg för steg blir vi nämligen vana vid det fascistiska våldet (och jag tycker fascistiskt är ordet som beskriver det bäst). Vår känsla av olust växer för varje våldsdåd som rapporteras, men bara lite. Den tolfte branden vid en flyktingförläggning är inte längre lika hemsk som den första och den andra. Kanske slutar vi bara läsa om bränderna. Kanske hajar vi till om någon faktiskt förolyckas i en anlagd brand. Nästa steg är igen värre, men bara lite värre.
Och det kusliga är att vi inte vet när det är dags att sätta ner foten mot våldet och hatet. Eller hur man ska göra det. Vi drar oss för gräl och konflikter i det privata, och än mer i det offentliga. Speciellt om konflikten inte berör oss personligen. Och ju längre upptrappningen går, desto högre känns tröskeln att ingripa.
Den här mekanismen har beskrivits av många som levde i Tyskland under 1930-talet. Mellan kristallnatten och koncentrationslägren låg tusentals små steg, en långsam upptrappning, som stegvis fick den stora majoriteten att acceptera värre och värre våldshandlingar, allt medan det blev allt svårare att ingripa eller protestera öppet.
I Finland hade vi Mäntsäläupproret 1932, där den radikaliserade Lapporörelsen ville byta ut regeringen, som inte ansågs ta itu kraftigt nog med kommunisterna. Då satte president Pehr Evind Svinhufvud, Lapporörelsens egen man, stopp för kuppen och det eskalerande våldet, som Lappomännen tillgripit.
Svinhufvud valde landets bästa framför partipolitiken i elfte timmen. Lag och ordning var hans ledord. Lite ledarskap av den kalibern skulle minsann inte skada nu heller. Annars är risken stor att våldet fortsätter eskalera 2016.
Markus Haakana
är företagare och tvåbarnsfar.