Mikael Sjövall: Tvångsfinska
I grunden har ingenting förändrats i det finska samhället på fyra decennier. Samma inkrökta nationalistiska smörja formar historieundervisningen, samhällsdebatten och den förhärskande gårdsjargongen fortfarande.
”Stick tillbaka till Sverige där du hör hemma”, säger han surt och tittar på mig förebrående. Min goda vän Jukka är rasande. Jag vill inte leka på hans villkor och plötsligt är mitt svenska modersmål en black om foten. Vi är nio år fyllda och kan knappt stava till orden fennomani eller nationalism. Ändå hänger de där fula begreppen i luften varje gång vi blir osams.
Vi bor på Martinsgatan i Åbo och är oskiljaktiga. Vi stöter och blöter allt med varandra så där som goda vänner gör. ”Vår familj har aldrig bott i Sverige. Det vet du ju”, svarar jag på min knaggliga finska. Jukka viftar bort mitt försvarstal och om ett par timmar har vi försonats igen. Jukkas mamma är hemmafru. Hon har permanent, går klädd i en väl struken byxdräkt, lyssnar på Laila Kinnunen och kör en Fiat 600. Och så hatar hon finlandssvenskar. ”Vad har det där fartyget Sigyn här i Aura å att skaffa? Det är ju ett svenskt fartyg”, muttrar hon ilsket åt mig. Hon ställer mig till svars för alla oförrätter som har drabbat det finska folket under 700 år av svenskt ”förtryck”. Jag nonchalerar hennes utgjutelser och återgår till att bläddra i Jukkas Korkea Jännitys-tidningar som är kryddade med tyska stereotypier. Achtung. Donnerwetter. Aaargh.
I Cygnaeus skola tar vi itu med det finska språket på tredje klass. Vi tragglar igenom ordlistor, inessiv, adessiv, illativ, allativ och allt det där som känns så avlägset och obegripligt för en nioårig grabb. Jag vill helst av allt lära mig att tala flytande finska så där som Jukka och hans vänner. Eller lära mig att hantera knepiga situationer i vardagen på finska. Vi får i stället lära oss formalistisk bokfinska, mumla radiramsor utantill och lära oss lastgamla ordspråk. Avståndet till Jukkas verklighet blir längre och snårigare samtidigt som jag lär mig avsky den blåvita nationalismen. ”Varför säljer du Luciamärken? Vi är finnar, inte svenskar”, lyder svaret då jag säljer pins till grannarna på Martinsbacken. På Valborgsmässoafton får jag och mina klasskompisar smaka på knytnäven då vi talar svenska. På handbollsträningarna undrar de finskspråkiga grabbarna varför jag talar ett förlegat tungomål.
”Stick tillbaka till Sverige”, skriker en grupp somaliska tjejer åt mina döttrar i Malmgård i nordvästra Helsingfors ungefär fyrtio år senare. I grunden har ingenting förändrats i det finska samhället på fyra decennier. Samma inkrökta nationalistiska smörja formar historieundervisningen, samhällsdebatten och den förhärskande gårdsjargongen fortfarande. Och vill man som flykting eller invandrare integreras på riktigt i Finland så ska man lära sig att hata finlandssvenskar.
Ibland förlöper indoktrineringen inte helt enligt planerna. Jukka och jag gled isär och tappade kontakten. Men vi träffades en gång på krogen i vuxen ålder. Jukka hade fått ett jobb i exportindustrin och berättade på flytande svenska att hans syster hade gift sig med en finlandssvensk kille.
Jag greps av tunghäfta. På bägge språken.
Mikael Sjövall
är kommunikationschef i finansbranschen.