Elina Pirjatanniemi: Tankar efter festen
När den värsta festyran har lagt sig är det hög tid att återkomma till diskussionen om nationen Finland. Vad betyder Finland och dess självständighet för oss?
Vi känner alla till forna generationers uppoffringar. Såsom mången annan tänker jag alltid på far- och morföräldrarna. De var tvungna att ge upp så mycket. Att tacka de män och kvinnor som försvarat fosterlandet är fortfarande en viktig del av vårt sätt att fira självständigheten. Vi omhuldar denna för oss viktiga berättelse och ser till att våra barn lär sig den. Kollektiva minnen är värdefulla, de skapar band mellan och inom generationer. Men samtidigt är det viktigt att minnas att nationen byggs varje dag på nytt. Veteranerna gjorde det som krävdes av dem. De krav som riktas mot oss är annorlunda, men de finns. Finland är inte ett museiföremål som visas en gång om året för att beundras. Finland är ett gemensamt projekt som förutsätter ständig uppmärksamhet.
Det som vi nu måste ta tag i är hatet. Det finns så mycket hat och ilska omkring oss att vi snart inte kan se klart. De aggressiva tonerna syntes klart i gatubilden under veckoslutet i Helsingfors. Det är svårt att få klarhet i den kakofoni av budskap som mötte varandra på gatorna, men ett tema verkar dominera. Det handlar om rätten att definiera vad som är finländskhet.
De nationalistiska tongångarna har blivit tydliga i samhällsdebatten. Det finns de som anser att vår nationella identitet förutsätter att vi utesluter dem som inte delar vår gemensamma historia, kultur och våra egenskaper. Det nationalistiska budskapet har varierande nyanser, en del skriker högt och kräver att gränserna genast ska stängas medan andra formulerar sig något mer elegant. Men huvudtanken är densamma: det finns en modell av finländskhet som bör förvaras och försvaras. De som är annorlunda uppfattas som hot mot vår gemenskap.
Jag håller inte med dessa människor. Om jag är uppriktig måste jag säga att jag egentligen inte längre förmår lyssna på deras argument. Jag uppfattar dem som ohistoriska och icke-analytiska. Men faktum är att, bortsett från de rent rasistiska argument som inte åtnjuter yttrandefrihetens beskydd, har de här människorna rätt att komma ut med sina synpunkter. Det kräver mycket tålamod att orka delta i debatter om dessa frågor. Men klarar vi inte av det polariseras vårt samhälle på ett sätt som är farligt.
Det som behövs, och illa kvickt, är bättre debattklimat. Vi som vandrade längs den röda mattan på söndagen, den så kallade samhällseliten, har ett särskilt ansvar för detta. Låt oss börja diskutera i stället för att dela ut diktat. Alternativlöshet föder hat. Därtill kan var och en, oberoende av position, sträva efter ett mer respektfullt sätt att möta de andra. Den snabba men ack så elaka kommentaren på Twitter är sällan diskussionens klokaste bidrag. Jag är den första att erkänna att jag själv har en lång väg att gå i detta hänseende. Men nu måste vi alla skärpa oss. Bättre kan vi, eller hur?
Elina Pirjatanniemi
är professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.