Fritjof Sahlström: Aldrig för sent för tvivel
Det är fredag kväll och landskamp. Frankrike–Tyskland, på Stade de France i Paris. Framför portarna till nationalarenan står tre män, Bilal Hadfi, och två okända som har pass med namnen Ahmad al-Mohammad och M. al-Mahmoud. De har hängt på sig västar med sprängmedel och spikar. Inom en halvtimme kommer alla tre att ha dött.
På nätet lär jag mig att en bombväst väger mellan fem och tjugo kilo. Den måste tynga rejält över nacken. Till västen eller bältet finns en detonator ansluten. Med den utlöser man bomben. Sedan 1982 har någon tryckt av en självmordsbomb 4 620 gånger, enligt en databas vid University of Chicago. 48 000 personer har dött i självmordsbombares attacker sedan dess. Det motsvarar ungefär Borgås invånarantal. Eller drygt hälften av de 80 000 åskådare som finns inne på den fullsatta arenan.
De tre männen är inte bland dem, de står utanför. En av dem, han som har ett pass med namnet Ahmad al-Mohammad, försöker komma in, men blir avvisad av säkerhetspersonalen. Det som händer sedan är inte enkelt att förklara. För i stället för att försöka tvinga sig in på stadion går han i väg en bit från ingången. Där, tjugo över nio på kvällen, trycker han på knappen och exploderar. Han dör omedelbart. Också en chaufför i en närbelägen lastbil dör. Tio minuter senare smäller det utanför en annan ingång, också en bit ifrån. Självmordsbombaren med namnet Mahmoud i passet dör. Inga andra dödsoffer. Kvar utanför Stade de France går tjugoåriga Bilal från Belgien. Med västen runt halsen och detonatorn inom räckhåll. En dryg halvtimme efter den första explosionen utlöser han sin bomb på en av de nu tomma gatorna utanför stadion. Inga andra omkommer.
Medierna beskriver det som hänt som ett oförklarligt misslyckande. Inte jag. Jag tror att de ångrade sig, när de insåg att de i praktiken skulle kliva in på en familjefest i fotboll för att döda och skada. I stället valde alla tre att gå undan innan de utlöste sina bomber, för att så få som möjligt skulle komma till skada. De deserterar, och räddar liv. Inte sina egna, men många andras.
Deras så kallade misslyckande påminner oss om att vi alla, också i de mest extrema situationer, väljer in i det sista. Och kanske fanns det någonstans i de tre männen just den humanism och reflexivitet som när allt redan verkade vara för sent kunde vända ett planerat massmord till tre dämpade självmord, i och för sig med ett oskyldigt ytterligare offer. Det gick att ändra sig. Det ger mig hopp.
Och sår tvivel. Har jag själv modet att avbryta, när tveksamheten växer till sig över något jag trott på och planerat? Hur stor skall den möjliga skadan vara för att jag ska gå åt sidan, hänga av mig ryggsäcken och fortsätta åt ett annat håll? Inte för att spränga mig själv i luften, men för att säga att nu räcker det, jag går nu, jag tror inte på det här längre. Jag vet inte, men frågan behöver ställas. Och när vi svarar skall vi minnas att det är alltid är vi som väljer. Att det aldrig får bli för sent för tvivel.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.