Mirjam Kalland: Tragedi i två akter
Första akten. I den medicinska vetenskapliga tidningen The Lancet publicerades 2014 en artikel om hur Grekland drabbats av en veritabel hälsokatastrof. En av orsakerna är att sjukvårdsbudgeten skars ner med 26 procent på ett par år, och 800 000 hamnade utanför sjukförsäkringen. Som resultat av åtgärderna inom den offentliga ekonomin har antalet undernärda barn stigit och självmorden bland vuxenbefolkningen ökat med 40 procent. Barndödligheten ökade med 43 procent på bara ett par år. Malarian är tillbaka. HIV-smittorisken har mångdubblats, eftersom hälsoprogrammen lades ner. Barnfattigdomen fördubblades på några år, och rapporteras vara över 40 procent. Före nedskärningarna ansågs den offentliga sektorn vara ineffektiv och korrumperad. Åtminstone var det såsom de hårda åtgärderna såldes till oss. Men faktum är att det börjar bli svårt att sortera den omsorgsfullt organiserade politiska propaganda vi omges av i nästan sant, lite åt det hållet, inte alls sant, helt Kafka.
Mellanspel. Varje dag, också i skrivande stund, drabbas vi av nya, smärtsamma och skrämmande nyheter. Men Sveriges utrikesminister Margot Wallberg valde, då hon under ett blixtbesök i Finland talade på Soc & kom, att också belysa och understryka de hoppingivande aspekterna av den största flyktingkrisen efter andra världskriget. Migration skapar möjlighet till utveckling för såväl de människor som flyr som för mottagarlandet, och detta gäller också ekonomisk utveckling. Men hon efterlyste också större känsla av gemenskap inom EU då det gäller flyktingsituationen. I klartext: att alla EU-länder solidariskt fördelar ansvaret, och att man slutar hoppas att tillfälliga lösningar och gamla åtgärder skall lösa en gemensam och långsiktig utmaning. Min tolkning av ”gemensam och långsiktig” är att det skett en oåterkallelig förändring i hur vårt samhälle ser ut, och det är bäst att lära sig hantera den på ett konstruktivt sätt.
Andra akten. Till Sverige beräknas anlända 160 000 flyktingar i år. Det är en svårhanterlig siffra även för ett välorganiserat land med ekonomin i skick, och Sverige har beslutat att strama åt sin flyktingpolitik. Även Finland har en helt ny situation. Men just nu går mina tankar till Grekland och de olika uttrycken för europeisk solidaritet. Förutom sina interna problem har Grekland ohanterliga strömmar av flyktingar. År 2015 har Grekland redan tagit emot över 660 000 flyktingar, och över 3 300 flyktingar anländer varje dag till ön Lesbos. Enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR har också tredje sektorns organisationer drabbats hårt av nedskärningar, och deras arbete med att hjälpa har försvårats. Flyktingarna lever under förhållanden som inte enligt några som helst mått kan anses tillfredställande. Grekerna offrade sin egen folkhälsa för att få ekonomin i skick enligt EU:s krav. Men ekonomin är inte i skick. Och nu har de över 600 000 flyktingar. Vad förväntar vi av dem nu? Eller skall de få reda sig bäst de kan?
Mirjam Kalland
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.