Ann-Catrin Östman: Också ett mått
En höstdag reser två män omkring i främmande land och de lägger märke till en kvinna som sliter på åkern samtidigt som hennes man passar på att ta igen sig.
Detta noteras i den rapport som resenärerna sedan skrev om det avlägsna landet. I äldre texter har ni förmodligen stött på beskrivningar av det här slaget, ofta kan det handla om länder där solen skiner och karlslokarna vilar sig i skuggan. Men det här utspelade sig i ett nordligt land och mannen satt inne i den varma stugan och rökte. Genom fönstret kastade han en blick på hustrun som knogade på. Kanske funderade de två herrarna, kväkarna Joseph Sturge och Thomas Harvey, på vad det egentligen var för land de hamnat i när de 1856 reste i Finland. Tidigare hade de varit verksamma i radikala sociala rörelser, bland annat i kampen mot slaveri.
Det här är ett exempel på hur kvinnligt och manligt blir viktigt när vi tolkar andra grupper och graderar utveckling. Kvinnorna utförde ett arbete som för betraktare från andra sociala grupper kunde ses som okvinnligt och som ett uttryck för primitivitet.
På ett liknande sätt beskrev Sigrid Heinricius Österbotten 1912: ”Färdas man genom österbottniska byar, kan man knappast undgå att möta en kvinna, som kör ett arbetsåkdon och tyglar hästen med vana, valkiga händer.” Heinricius arbetade för kvinnors rättigheter, men var också engagerad i ett nationellt projekt. Hon ville nämligen binda samman den heterogena grupp som några år senare börjar kallas finlandssvenskar.
När 1800-talet gick över i ett nytt sekel väckte de gräftande och plogande kvinnorna olika slag av reaktioner. Deras arbete kunde ses som naturligt och nödvändigt, men också som ett problem. Enligt Heinricius var arbetet alldeles för tungt och åsynen av de stackars utarbetade kvinnorna inte det minsta tilltalande. Finländska män är både lata och hjärtlösa, skrev å sin sida bondsonen Johan Andersson i ett brev från Amerika. Dumma och obildade utnyttjar de kvinnor som slavinnor. Ungefär samtidigt framhöll Alta Dahlgren, en ung författare, att österbottniska kvinnor arbetade som häst och karl. Hennes bild var positiv och hon beskrev bland annat Maj som bar sitt lockiga hår kortklippt och som arbetade som en dräng.
Länge kunde folklivsforskare tolka kvinnor i åkerbruksarbete som en relikt från svunna utvecklingsstadier, men under krigsåren på 1940-talet började de i ökande omfattning beskriva arbete av det här slaget i termer av styrka och – nu kommer det – jämställdhet. En samtida tidsstudie gjord av forskaren och sedermera akademikern Nils Westermarck förmedlade dock en annan bild, han såg de långa och innehållsrika arbetsdagarna som ett stort problem.
Bilderna av kvinnors arbete har aldrig varit entydiga. När jag under en lång arbetsvecka tillsammans med en kollega lägger sista handen vid en text som handlar om kvinnors arbete under olika tider, möts jag i mitt facebookflöde av en aktuell nyhetsrubrik: ”Finländska kvinnor sliter mer än andra”.
Ann-Catrin Östman
är lektor i historia vid Åbo Akademi.