Björn Vikström: Den tysta majoriteten
De flesta av oss har antagligen erfarenhet av mobbning från skoltiden, antingen som offer, utövare eller som iakttagare från sidan. Vanligen är det ett litet fåtal som är de tongivande i klassen. Omkring sig kan de ha en liten anhängarskara, som går deras ärenden. Offren är vanligen utsatta individer som antingen inte kan eller inte vill försvara sig.
Mellan dessa parter finns alla de, som inte tycker om det som sker, men som inte vågar eller inte bryr sig tillräckligt för att lägga sig i. Det finns en berättigad rädsla för att själv bli nästa offer, och en ovilja att lägga sig i sådant som inte direkt angår en själv.
Mönstret kan gå igen också i vuxenvärlden. På arbetsplatsen väljer man att inte opponera sig om en kollega blir utsatt för orättvis kritik av en chef. Eller man väljer att inte säga emot då diskussionen kring kaffebordet urartar till skvaller om frånvarande kolleger. Man väntar att någon annan skall protestera.
Jag tycker mig märka samma mönster också i politiken både nationellt och globalt. Extrema riktningar för fram en hat- och våldspropaganda, som inte omfattas av det stora flertalet. Men protesterna från denna moderata majoritet förblir alltför ofta tämligen lama och kraftlösa.
De som i konflikthärdar manar till icke-våld, fred och försoning må ha de bästa argumenten på sin sida, men argumentationen väger lätt om motparten kan hota med terrordåd, utpressning, hämnd och tortyr. Det krävs oerhört mycket mod av den som i Syrien eller Irak höjer sin stämma mot IS, eller mot Boko Haram i Nigeria, eller mot någon av de stridande kristna och muslimska grupperna i Sydsudan. De flyktingkritiker som i vårt land hävdar att de asylsökande borde återvända till sitt hemland och ordna upp förhållandena där, vet inte vad de begär.
Ibland är det hela stater som väljer att inte alltför tydligt ta ställning. Riskerna är högst reella. Nedskjutningen av det ryska flygplanet och attacken i Paris var reaktioner på berörda länders militära inblandning i Syrien. För att konflikten inte skall bli en kamp mellan muslimer och övriga världen borde de muslimska länderna inta en ledande roll i strävandena efter fred. Men många arabstater undviker att profilera sig i kampen mot IS av rädsla för att själva bli föremål för terrordåd eller väpnade konflikter.
Så länge omvärlden spelar på säkerhet kan ingen verklig förändring till det bättre förverkligas. Vi – den stora men tyvärr ofta alltför tysta majoriteten som vill leva i fred – måste göra vad vi kan för att förhindra en eskalerande våldsspiral. Vi behöver förenas över språkliga, kulturella, ideologiska och religiösa gränser i ett kraftfullt avståndstagande från våld och hämnd, och enträget uppmana världens ledare att tvinga fram en diplomatisk lösning. För att den skall vara trovärdig måste garantier ges för att fredsbevarandet och återuppbyggandet av civilsamhället tilldelas tillräckliga resurser.
Björn Vikström
är biskop i Borgå stift.