Det behövs en ny konferens för fred och samarbete i Europa
Det är så lätt att kräva förutseende och verksamma åtgärder. I verkligheten är vi också i vardagen ganska dåliga på det. Men det asymmetriska terrorkrig som nu pågår kräver både insikt om historien och om framtidens utmaningar. Vi har inte råd med någonting annat.
I en tv-intervju för några dagar sedan krävde jag (egentligen) att politiken måste klara av att se lite längre in i framtiden än vad vi har gjort under de senaste åren (och decennierna). Längre än näsan. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men för att ens på något sätt försöka leva upp till kravet på en personlig nivå försöker jag mig på att klara av att se en vecka framåt.
I dag och i morgon kommer jag att vara på mitt europeiska partis kongress i Budapest. Efter terrorangreppen i Paris kan jag utan större ansträngningar föreställa mig att den huvudsakligen på förhand orkestrerade debatten kommer att handla om flyktingar, invandring och terrorism.
Det här europeiska ALDE-partiet har – i dagens efterkloka sken – ställt sig på många barrikader och viftat med klassiska liberala banderoller kring individens och marknadens frihet. Partiet har också talat för asylrätt och fri rörlighet och det mesta har jag klarat av att svälja utan alltför stora svårigheter. Men just nu har jag problem med perspektivet.
ALDE-partiets definierande kulturella och traditionella kärna kommer från Beneleux-länderna. Det här inflytande har förstärkts ytterligare av att de brittiska och tyska liberaldemokraterna (LibDem respektive LPD) klappade igenom i senaste europaval och ersattes av liberala partier från de baltiska staterna och från de mellaneuropeiska randstaterna. Det ger en politisk framtoning, som är lite problematisk i just den situation vi nu – efter Paris – befinner oss i.
Förenklat består den här framtoningen av mellankrigstidens och det kalla krigets kulturella eftersläpning.
Vad menar jag med det?
Den enda randstaten som överlevde som självständig och demokratisk stat efter Rysslands sammanbrott 1917 var Finland. Alla andra blev diktaturer, som överlevde fram till 1991 genom olika former av fascistoida eller kommunistiska diktaturer. De liberala rötterna är alltså ganska tunna och korta. Och inte särskilt socialliberala.
Den andra rotgrenen går, som jag påpekade, till Benelux-länderna. I det fallet kan man åtminstone inte klaga på de liberala rötternas korthet. Den nederländska radikala upplysningen är kanske det viktigaste tankegodset en liberal tradition över huvud taget kan uppbringa. Men här finns i stället ett annat problem.
Intellektuellt och administrativt utgör Benelux Europas kärna. Räkna antalet ledande politiker och administratörer inom EU och ni kommer att i lite upprörd insikt beskylla EU för att leva i beneluxarnas frivilliga diktatur. Den stora kulturella blindheten, som kännetecknar det här skiktet, är inte heller utan utmaningar. Den skapar genom de politiska ryggradsreflexernas automation överfederalistiska lösningsförslag. Det betyder i praktiken att den beneluxiska strumpbyxan skall passa oss alla.
Det är med den här utrustningen vi skall klara av att i Budapest inse och skriva en resolution om att Europa nu behöver ett nytt Helsingfors-avtal om säkerhet och samarbete. Att gå tillbaka till gå-rutan från 1975 kommer inte att vara lätt. Men om vi för 40 år sedan klarade av att se vilka rörliga bitar det fanns i ett fastlåst kallt krig borde det inte vara alldeles omöjligt att se de rörliga bitarna i dagens Europa. Vi har nämligen ett terrorkrig på gång. Det kriget berör oss lika mycket som Ryssland eftersom ett nederlag för IS i Irak och Syrien betyder att IS-ledningens ryska medborgare tvingas tillbaka till Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan.
Det är alltså dags att ta sig ner från sina höga liberala hästar. Men hur?
Mitt under det kalla krigets fastlåsta ställningar började politiker i Förenta staterna, Västeuropa och Sovjetunionen tänka i banor av rörliga delar. På vilket sätt kunde man ge avkall på sina krav? Fanns det i det frusna ställningskriget någon bit som kunde tänkas vara rörlig?
Det motsägelsefyllda vi upplever i dag är att vi inte ens tänker i termer av rörliga delar. Det är på något sätt slutresultatet av den unipolära värld, som uppstod i väst efter 1991. Den kom att ideologiskt domineras av neokonservativa, som förberedde sig för en radikal förändring i internationell politik. Den som vill gå till bakgrunden kan kolla projektet för The New American Century. Där fanns redan alla centrala aktörer i den regering George W. Bush satte ihop (med undantag för Colin Powell).
Målsättningen var också klar: att avsätta de diktatorer som det kalla krigets elaka spela hade skapat. Efter den 11 september kunde den planen förverkligas och det låste så småningom ställningarna både i Europa och i Mellanöstern.
I efterspelet till 9/11 visade det sig svårt att låta bli att följa den neokonservativa dagordningen. I det avseendet är kanske Tony Blairs senkomna ånger det bästa exemplet. Nu är vi på alla fronter utsatta för svårhanterliga hot. Men samtidigt har vi inför hotet från det asymmetriska terrorkriget inte riktigt råd med en rörelseförlamad kontinent.
Och slutsatsen: om vi klarade av att se de rörliga bitarna i 1970-talets kalla krig borde – och måste vi – klara av att se de rörliga delarna 2015. Vi behöver en ny konferens för fred och samarbete i Europa. Den konferensen måste ta ställning till två stora komplex: Hur skall vi samarbete över Europas ideologiska gränser? Hur skall vi bekosta ett välorganiserat samarbete mellanaktörerna?
Här finns dessutom en underfråga: hur skall vi fördela kostnaderna mellan EU och medlemsstaterna och hur skall EU:s budget klara av den flexibiliteten?
Att leda den här processen kunde vara en traditionsrik uppgift för en president från Finland.
Nils Torvalds är medlem av Europaparlamentet (SFP).