Katarina von Numers-Ekman: Vad man gör med sitt liv och andras
Tillfälligt uppehållstillstånd, det är väl det vi alla har här på jorden? Så lyder ett av de bättre visdomsorden som cirkulerat på nätet på sistone. Det besinningslösa dödandet tar ett steg åt vårt håll och påminner oss än en gång om livets skörhet, men också om att vi kan välja vad vi gör medan vi ännu lever.
Jag tänker på hur oändligt osannolikt det är att just jag finns till. Om en annan spermie hade kommit först hade mina föräldrars barn varit någon annan. Likadana lyckträffar krävdes för att just de skulle bli till. Jag går bakåt, släktled för släktled, och förundras över allt som var tvunget att klaffa på vägen för att jag skulle få leva här och nu. Tanken svindlar.
Existensens mirakel delar jag med alla människor som funnits, finns och skall finnas. Att just vi fått chansen att leva, mot alla tänkbara odds. Och att detta liv är det enda vi med säkerhet vet att vi kommer få är ett starkt argument för att fundera noga på vad vi vill göra med det. Det gäller särskilt oss som råkat födas till frihet, välstånd och valmöjligheter.
För den som lever i nöd och förtryck, som torteras, våldtas eller ser sina älskade dödas, kan den egna existensen säkert te sig som ett grymt och meningslöst skämt. Ändå krävs det förunderligt mycket för att släcka livsviljan och drömmen om en dräglig tillvaro. Det är den drivkraften som får drabbade människor att fly mot det okända och riskera sina liv på Medelhavet och många andra platser.
Vi som aldrig behövt sätta våra liv på spel väljer själva hur vi ser på dessa människor och hur mycket vi försöker leva oss in i deras situation. Vi kommer förstås aldrig att kunna göra det fullt ut, men vi kan minnas att vi har åtminstone en värdering gemensam med dem. Vi ser alla livet som något värt att värna om.
Det mest främmande och skräckinjagande med terrorister som viger sina liv åt att sprida våld och död för att slutligen spränga sig i bitar, är att det vi ser som det mest värdefulla inte tycks betyda något för dem. Hur argumenterar man om planetens och mänsklighetens framtid med någon som inte tillskriver själva livet ett värde?
För oss vanliga människor som inte sitter på några maktpositioner finns inte så mycket annat att göra än att påminna oss om att vi kan välja vad vi gör av vår egen korta stund på jorden.
Kanske har vi inte möjlighet att gå med i politiken, forska i radikaliseringen eller jobba i flyktinglägren. Men vi borde åtminstone låta bli att förpesta livet för andra människor, för vår egen korta stund på jorden blir knappast mera meningsfull av det.
Även om vi saknar vilja att försöka leva oss in i andra människors situation och sätt att tänka kan vi välja att inte spy ut vårt förakt över dem, exempelvis på sociala medier. Är inte det ett rimligt minimikrav att ställa på oss som ändå någonstans tänker att livet borde kunna vara så gott och meningsfullt som möjligt, för alla människor?
Katarina von Numers-Ekman
är modersmålslärare och författare.