Hilkka Olkinuora: Vem krympte världen?
För femtio år sedan, abiturienten på Rhodos. Stålskelett överallt, nybyggen som svulster i det antika landskapet.
Vad bra att vi hann vara med i det äkta, tänkte vi. Innan alla stränder är exploaterade, det ursprungliga blivit det turistvänliga.
För fyrtio år sedan, i Paris. En övergiven väska vid conciergens dörr. Huset evakueras. Bombhunden på plats. En baguette! Men Algeriet fanns kvar i ryggmärgen.
Vad bra att vi kom undan, tänkte vi. Aldrig skall det bli så här där i vårt nordiska fågelbo.
För trettio år sedan, i Mellanöstern. En extra resväska, och hela flygplanet töms. Säkerhetsagenter som går igenom kabinen millimeter för millimeter, fingrar som fjärilar, ögonen bakom tuffa svarta pilotbågar.
Vad bra att vi hann se världen, tänkte vi. Snart blir flygandet omöjligt trögt med överdrivna säkerhetskontroller.
För tjugo år sedan, nyss hemkommen från världsarvet Petra. Ett underverk, huggen i sten, som stått i hundratals år men som nu snabbt vittrar sönder under turisterna. Nu blir det kvotering och inträdesavgift.
Vad bra att vi hann uppleva det unika, tänkte vi. Nu blir det bara de rika som får ta del av vår gemensamma historia.
För femton år sedan, på väg till moskéns café barhuvad. Mitt stamlokus för att diskutera islams lilla och stora jihad visavi kristendomens korståg och helgelse med mina lärda muslimvänner. Tvärstanna. ”Polis” på plastremsorna. Det är en vecka sedan tvillingtornen.
Vad bra att vi hann lära varandra lite grann ens, tänkte vi. Nu har vi ingenstans och inte heller tillstånd att mötas.
För tio år sedan, en helsida i tidningen. En caféterrass, en bil bakom staketet. I bilen: en desarmerad bomb och kilovis med spikar. Först nu kommer chocken: vid det där bordet satt vi i förrgår, på väg till musikalen i metropolens teaterkvarter.
Vad bra att vi hann vara glada, tänkte vi. Det håller på att bli farligt i storstäderna, oavsett poliserna och väktarna.
För fem år sedan, på gaten till ett transatlantiskt flyg. Stå i den nyinrättade scannern för upptäckt av attentatsvirke, visa skor för att avslöja kemiska och konventionella vapen.
Var bra att vi hann, tänkte vi. Innan möjligheten av att bli sprängd i luften blev en rutinmässig tanke, innan valet av flygbolag och rutt inte längre var en fråga om trivsel ombord.
Nu, anvisningar från staten. Lämna reseuppgifterna till myndigheterna. Undvik vissa länder, orter, museer, folksamlingar, metron. Var ”uppmärksam” då du käkar din pizza vid piazzan.
Vad bra att vi hann, tänker vi. Leva utan paranoia. Äta utan att få pizzan i halsen. Uppleva de oskyldiga, nyfikna interrail-åren. Backpacksresa i spännande terränger. Mötas.
Världen förkrymper förskräckligt fort. Det krävs nästan omänskliga krafter och mod att stå emot det.
Det värsta är då ditt hjärta börjar krympa.
Då minns jag mina barns ord då vi blev hotade till livet av våra grannar: ”Var försiktig, mamma. Men aldrig rädd.”
Hilkka Olkinuora
är globetrotter och präst.