Bjarne Nitovuori: Rösta inte om Nato
President Sauli Niinistö har i likhet med en del andra politiska ledare lovat att ett eventuellt Natomedlemskap skall avgöras i en folkomröstning.
Särskild väl övervägd är tanken på en folkomröstning inte. President Mauno Koivistos skriver i andra delen av sina memoarer om sin tid som president ”Historian tekijät” (1995) med anledning av folkomröstningen om EU-medlemskapet att en folkomröstning inte riktigt passar ihop med representativ demokrati. Dessutom skulle det inte vara bra om majoriteten sade ja men valdeltagande skulle vara så lågt att den här majoriteten inte skulle vara en majoritet av alla röstberättigade. Så gick det faktiskt. Då 57 procent röstade ja och valdeltagandet var 74 procent var ja-sägarnas andel knappt 42 procent av alla röstberättigade.
Koivisto konstaterar i boken också att säkerhetspolitiska skäl mest talade för ett EU-medlemskap. Men det skulle man inte säga offentligt. Om medlemskapet sedan inte förverkligades skulle det försvaga vår ställning. Ett Natomedlemskap är om något ett säkerhetspolitiskt val. Vilken är skillnaden? Jo, Nato är uttryckligen en säkerhetspolitisk gemenskap. Till EU kan man höra och fortfarande inbilla sig att man är alliansfri, vilket Finland gör.
Det är för övrigt en myt att det viktigaste motivet för ett EU-medlemskap för finländarna var just säkerhetspolitiken. En undersökning strax efter folkomröstningen 1994 visar att ekonomin var viktigare.
Folkomröstningen om EU-medlemskapet var tvivelaktig också av den anledningen att det gällde att på en gång ta ställning till införandet av tiotusentals sidor lagtext (acquis communautaire) samt en anslutning till bland annat EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och till valutaunionen EMU. En grundläggande sak i en parlamentarisk demokrati är att alla lagförslag kan bli föremål för offentlig behandling i och utanför riksdagen innan de antas. Den principen kränktes grovt.
När man i Finland undrat om finländarna i samband med folkomröstningen också röstade om euron bör det påpekas att frågan nog togs upp och att många andra frågor avgjordes utan någon som helst debatt.
Finland kunde i slutet av 1990-talet ha gjort som Sverige och stannat utanför euron genom att medvetet låta bli att uppfylla kriterierna och ordna en separat folkomröstning i frågan. Men statsrättsexperterna ansåg då att Finland redan i och med EU-medlemskapet förbundit sig att ansluta sig till euroområdet. Däremot fanns det experter som ansåg att EU-medlemskapet inte borde ha avgjorts i så kallad inskränkt grundlagsordning med två tredjedels majoritet i en riksdag. Medlemskapet innebar en så radikal ändring att det borde ha avgjorts i normal grundlagsordning. Det hade stoppat eller fördröjt medlemskapet.
Vår lagstiftning känner bara till rådgivande folkomröstningar. För att folket faktiskt skulle avgöra borde en bindande folkomröstning ordnas efter att riksdagen först beslutat i frågan.
Det är klart att partierna går in för en folkomröstning först då de är övertygade om att Finland bör ansluta sig till Nato och att de vinner en folkomröstning. Dit är vägen ännu lång.
Bjarne Nitovuori
är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.