Monica Ålgars: Tillsammans
Det är natt, jag borde sova, jag flyger över ett Europa som brinner. Årets finaste helg hos en av mina bästa vänner som sedan länge bor i Lissabon ligger bakom mig, jag är full av kokoskakor och kärlek och bara, bara bra saker.
Jag tänker på min vän, på hur mycket i mitt liv som hade blivit till ingenting utan henne, på hur vacker och rolig hon är, och hennes hund också, på hur hon bäddat min säng med pandalakan, på hur hon förstod precis när jag berättade att jag är rädd för sjukdomar och baklängeskullerbyttor, på vad vi ska göra nästa gång vi ses, på att världen är stor och att jag drabbats av nåden att inte vara ensam i den.
Jag borde sova, jag tänker på ensamhet. Jag tänker på en artikel jag nyligen läste i Helsingin Sanomat, om gårdskarlen Pentti vars begravning ingen enda människa kom på. Jag tänker på att två av fem gamla människor känner sig ensamma, att det i Helsingfors varje vecka begravs personer vars liv varit så isolerat att ingen märkt att det tagit slut. Jag tänker på hundratusentals människor på flykt där på marken under mig, jag tänker på dem de lämnat bakom sig, tomrummen de lämnat efter sig. Jag läser en artikel (Kauko, 2015) där ensamkommande flyktingbarn berättar om ensamheten de känner i Finland: förlusterna, främlingskapet, familjens frånvaro, saknaden. Jag tänker på ensamheten jag så ofta möter i mitt jobb: de tomma lägenheterna, tysta telefonerna, dagarna som blir så långa utan någon att tala med. Jag tänker på lösningarna vi har att erbjuda: medicinerna, avslappningsövningarna, de 45 minuter långa samtalen (men obs, inte en minut längre). Jag tänker på hur ynkligt ett piller ibland kan vara i avsaknaden av någon att komma hem till, frånvaron av hud, händer, någon som minns din födelsedag. Jag gråter lite. För att jag är en lipsill, för att jag inte sovit, men också för att det är så inihelvete jäkla sorgligt.
Är jag naiv som undrar om inte ensamhet är en ekvation som är möjlig att lösa? Att det måste finnas sätt för människor som behöver varandra att finna varandra? Att det måste gå att placera ut schackbord i parkerna, att någons morfar kan hjälpa en annans barnbarn med läxorna, att vi kan fråga om vår granne vars familj bor långt borta vill komma över på en kaffe? Att en halv befolkning inte nödvändigtvis måste bo isolerade från varann i små enrumslägenheter? Att vi kunde bjuda in fler till våra fester, bokklubbar, julaftnar, fotbollslag? Att vi inte bara vill ge asylsökande våra avlagda dunjackor, utan också vår tid?
Det blir efternatt. Vi närmar oss vårt vackra, vemodiga land, där ensam är stark, bra karl reder sig själv, tala är silver men tiga är guld, själv är bäste dräng. Min vän fattas mig redan. Jag tänker att vi är många som inte reder oss själva, många för vilka tillsammans är starkare, många som behöver tala mer än vi behöver allt guld i världen, många för vilka själv är den uslaste drängen. Jag tänker att jag inte skulle vilja ha det på något annat sätt.
Monica Ålgars
är doktor i psykologi och skribent.