Olav S. Melin: Svenskfinlands svanesång
Kolumnistkollegan Thomas Rosenberg hör till dem som envetet upprätthållit tron på finlandssvenskheten som en identitetsbärande territoriell faktor. I en pamflett från 1994 om Svenskfinlands sönderfall efterlyste han en institutionell förankring ”en hembygd, om ni så vill, en trakt som inte enbart är symbolisk utan också fysisk.”
I dag är Rosenberg inte lika hoppfull. I den av Kulturfondens nyligen utgivna publikation Makten att kombinera – Utmaningar, vägval och handlingskraft i Svenskfinland är tonen i hans bidrag betydligt mer uppgiven. Redan rubriken antyder det: Glider vi slutgiltigt isär? Anteckningar om splittringen i och av Svenskfinland. De svenskspråkiga medierna, det vill säga tidningarna, radio, tv och tidskrifterna har enligt Rosenberg varit fundamentet i finlandssvenskheten, men är nu hotade. ”Kan vi upprätthålla gemenskapen också när medierna flyttar ut på nätet, i den snabba jagcentrerade digitala världen?”, frågar han. Och låter förstå att förutsättningarna för en finlandssvensk identitet därmed försvinner. Av detta drar han slutsatsen att finlandssvenskheten som fenomen kanske varit ett barn av sin tid.
Thomas Rosenberg riktar kritik också mot en del svenskspråkiga institutioner som inte förmått svara mot de behov som en utsatt finlandssvenskhet varit betjänt av. Han anser det sorgligt att Folktingets betydelse konsekvent underskattats och är besviken över att Magma inte visat intresse för ett ”helikopterperspektiv på Svenkfinland”.
Rosenberg hade tydligen hellre sett Folktinget som ett finlandssvenskt parlament än som en lagstadgad försvarare av de svenskspråkigas språkliga rättigheter. Han har heller inte uppfattat att Magma som tankesmedja inte är en lobbyorganisation för finlandssvenskarna utan värnar om det svenska språket och tvåspråkigheten.
Det Svenskfinland som Thomas Rosenberg kämpat för att hålla vid liv är en kvarleva av 1980-talets idédebatt om kultursvenskhet och bygdesvenskhet. I själva verket är det en ideell konstruktion utan konkreta förankringar. Något som Henrik Meinander också påpekar i sin artikel, Språkfrågan sedan 1863, i Kulturfondspublikationen.
Kjell Herberts analyserar i sitt bidrag, I skilda världar? Finlandssvenskarna och strukturerna, resultatet av de enkätmätningar som han gjort bland svenskspråkiga. Han vittnar om en ökad tilltro till en existens och ett samhällsliv på svenska. Polariseringen är inte är så markant och hotet mot det svenska inte så överhängande som Thomas Rosenberg gör gällande.
Herberts noterar en intressant paradox. Där svenskan är mest hotad är den svenska mobiliseringen svagast, eftersom tvåspråkigheten leder till en språklig flexibilitet. Där är behovet av svenska särlösningar inte lika stort som i enspråkigt svenska regioner.
Att utveckla den institutionella tvåspråkigheten vid sedan av den svenskspråkiga är en framtida utmaning lika angelägen som omsorgen om de enspråkigt svenska.
Olav S. Melin
arbetar med samhälls- och medierelationer på tankesmedjan Magma.