Jyrki Karvinen: Finland som Natomedlem
Om Finland var medlem i Nato, skulle det innebära ett större inflytande som beslutsfattare än Finland har inom Europeiska unionen? Javisst.
Beslutsfattandet inom EU har under sex decennier utvecklats till ett ytterst känsligt kompromissmaskineri för de nuvarande 28 medlemmarna: utifrån initiativ från Europeiska kommissionen strävar statscheferna i Europeiska rådet efter att hitta en lösning som får stöd av en kvalificerad majoritet och som också accepteras av Europaparlamentet, som i sin tur fattar sina beslut med enkel majoritet.
Hur skickliga medlemsländernas EU-diplomater i Bryssel är har stor betydelse för hur EU fungerar och hurdana beslut som fattas. EU-systemet är obegripligt invecklat för en lekman och det är diplomaterna som har nyckelrollen när medlemsländerna förhandlar om en vinnande majoritet eller en minoritet som kan stoppa ett beslut. Under förhandlingarna uppstår naturligtvis förunderliga och ofta snabbt växlande koalitioner.
Finland har helt felaktigt beskrivits som en modellelev inom EU, men strävar nog efter att hålla sig i EU:s huvudfåra och vara ett land som på ett konstruktivt sätt söker sig till unionens kärna. Men vad betyder det, positivt sett? Det betyder bland annat att vi hakar på andra. Vi har hållit oss i Tysklands och Storbritanniens kölvatten i europeiska solidaritetsfrågor och när det gäller utvidgningen av EU. Samtidigt är det helt omöjligt att exakt slå fast hurdant inflytande Finland har haft under 20 år av medlemskap i EU: de samtal som har förts i korridorerna är avgörande, men inte offentliga.
När de tolv grundande medlemmarna i Nato 1948–1949 förhandlade fram Nordatlantiska fördraget i Washington talade man om ”Natoandan”. Med det avsågs viljan att uppnå samförstånd i alla detaljer. Längtan efter konsensus överfördes till beslutsprocessen i Nato, visserligen utan att man skrev in det i alliansens grundfördrag. Men om ett av Natos nuvarande 28 medlemsländer motsätter sig ett beslut så fattas det inte.
Som medlem i Nato skulle Finland bli en jämlik beslutsfattare med de övriga medlemsländerna. Naturligtvis har diplomati i kulisserna betydelse även inom Nato, men den utgör inte på samma sätt en del av beslutsfattandet och då blir det inte lika viktigt som i EU att hitta koalitionspartners. I Natorådet fattas besluten av enskilda medlemsländer, inte av koalitioner.
Det partnerskapsavtal som slöts i maj 1994 gav Finland ingen som helst del i beslutsfattandet i Nato och situationen har inte förändrats ett dugg sedan dess. När Nato till exempel beslutar om övningar bestämmer alliansen också vilka partnerländer som bjuds in att delta.
Vid Natotoppmötet i Wales i september 2014 fattade militäralliansen beslutet att koncentrera sig på att försvara sitt eget territorium, alltså verksamhet som faller under säkerhetsgarantiparagrafen. President Sauli Niinistö har konstaterat att ett Natomedlemskap inte enbart handlar om att räkna plus och minus. Mötet i Wales innebar ändå ett kraftigt tillskott i minuskolumnen för de partnerskapsländer som drömmer om att inte bli medlemmar i Nato men ändå vill ha ett närmare samarbete än i nuläget. Precis så gick det också för Finland.
Jyrki Karvinen
har följt Nato i 20 år och gav i våras ut boken
Nato ja Suomi tillsammans med Juha-Antero Puistola.