Elina Pirjatanniemi: Ord och handling
Vi satt i köket och drack kaffe, farsan och jag. Samtalet flöt från ett ämne till annat. Det var härligt att diskutera med honom. Man fick vässa sina argument. Men så småningom blev stämningen hätsk. Vi hade börjat diskutera flyktingar.
Året var 1986. De första kvotflyktingarna hade anlänt till Finland. Ämnet väckte starka känslor såväl hos honom som hos mig. Farsan hade läst om de höga bidragen de fick. Fina bostäder fick de också, så där bara, det tyckte han inte heller om. Jag ville veta varifrån han vaskade fram sina märkliga uppgifter. Jag hade ingen kunskap heller, men jag ansåg att han måste ha fel. Vi stred tills någondera av oss stack. Det var samma sak varje gång. Vi var inte ense om något som gällde flyktingar.
Någon månad senare var jag återigen på besök. Den stora nyheten levererades genast. En flyktingfamilj hade placerats i vårt bostadsbolag. Nu är de här, suckade farsan. Som tur var hade han bråttom ut. Han skulle sköta om något på gården.
Middagstiden kom, men farsan hörde inte av sig. Han dröjde och dröjde. Vi hann bli riktigt oroliga. Till slut kom han hem. När mamma irriterat frågade var han hade hållit hus berättade han att han hade varit hos den nya flyktingfamiljen. Vad i världen gjorde du där, frågade vi förvånade. Deras tvättmaskin hade gått sönder, väste farsan, jag var givetvis där och fixade den! Inte kan en familj med så många barn vara utan tvättmaskin, det fattar ni väl?
Sedan berättade han skrattande hur svårt det hade varit att kommunicera. Men allt hade löst sig på något sätt. Efter att han hade fått tvättmaskinen i skick hade de bjudit på kaffe. Det skulle ha varit oartigt att inte stanna, meddelade han, såsom frun i huset började ordna, dukade fram kakor och allt.
Vi stred om flyktingar efter den här incidenten också. Men det spelade inte längre någon roll. Det var bara babbel, vårt sedvanliga sätt att försöka överrösta varandra. När farsan försenade sig från middagen visste mamma var han var. Han fixade igen något hos de nya grannarna.
På sistone har jag tänkt mycket på farsans agerande. Jag tror att jag äntligen begripit vad som hände. En del av oss lär sig genom att agera. Han var en sådan. Kunskap var att göra, att kasta sig in i det konkreta.
Det fanns en tid jag tänkte att jag hade fått rätt i flyktingfrågan. Karriärvalet var liksom den sista bekräftelsen på att jag tog hem segern. Numera är jag tveksam. Vad farsan sade var en sak, men det som han gjorde var oerhört värdefullt. Han hjälpte flyktingfamiljen i allehanda vardagliga saker, han gav dem av sin tid. Hans väg till kunskap var helt enkelt en annan än min.
De vardagliga möten, i all sin osäkerhet och tafatthet, är vägen till förståelse för många. De konkreta gärningarna är viktiga. Jag kan inte laga en söndrig tvättmaskin, men jag kan göra något annat. Huvudsaken är att mina värden inte förblir höga principer utan någon praktisk relevans. Jag tror att farsan skulle hålla med mig.
Elina Pirjatanniemi
är professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.