Paula Salovaara: Det är en svår situation
Mottagningscentren fylls med kläder, Röda Korset får pengar. Hjälpivern smittar.
Inte ett enda elakt ord till. I veckor, månader har en ström runnit framför ögonen, färgen på vätskan är ful, ursprunget oftast oklar. Hat, fula ord, hotelser, allt värre hemskheter. Nu orkar jag inte längre.
Måste ta en paus från de här orden, andas djupt och räkna till tio, fast det räcker nog inte. Speciellt mycket vill jag ta paus från dem som undervisar mig att Paula, du måste förstå, det är en svår situation när det kommer så många främmande. Du måste förstå att folk är rädda, när de ser dem. Kodord: svår situation.
Det handlar förstås om flyktingar, asylsökande, främmande människor som inte har turiststatus, eller som inte är inbjudna att prata på seminarier om digital framtid, och inte leder stora företag. I de här rollerna får man ännu komma till Finland utan att bli kallad en svår situation, också om hudfärgen är lite väl mörk.
Under min paus från de elaka rösterna ser jag fina vyer på stan och på datorns ruta.
En kompis skriver klockan 13.41 på sin Facebook-sida att hennes vän har fått studieplats och en lägenhet och skall flytta ut från mottagningscentret, men äger bara några saker. Skulle någon ha följande: en matta, lakan, handdukar, en lampa, ett bord, en mikrovågsugn.
Klockan 15.38 är allt på listan samlat.
Mottagningscentren fylls med kläder, Röda Korset får pengar. Hjälpivern smittar.
I många europeiska länder samlas folk till demonstrationer med skyltar som säger ”välkommen”.
I Tyskland är Angela Merkel frontfigur för dem som talar om människovärde. I Sverige publicerar poliserna en video med välkomsthälsningar.
Det finns ögonblick då jag känner stolthet över människorna, pur glädje av att det händer så mycket goda saker. Det kommer stunder när jag känner glad nyfikenhet inför hurdant land Finland blir i fortsättningen, nyfikenhet och hopp också.
Humöret lyfts ytterligare lite av skratt. På Twitter snurrar en kommentar: ”Varför skulle en mobiltelefon göra en människa till olämplig flykting. De här är människor som flyr ett krig, de är inte besökare från 1800-talet”.
Stärkt av min paus från elakheter slutar jag läsa selektivt, det går ju inte att blunda en längre tid. Genast möter jag en orolig text på nätet om att det snart knappast bor några finländare här för muslimerna får så många barn. Skribenten bifogar ur hatten dragen statistik och analys.
En hånfull person, som vill kalla sig realist, skriver att vi som önskar folk välkomna är naiva idioter. En minister säger att systemet inte kommer att klara av det här.
Ingen vill att folket skall delas itu, men om något sådant hotar hända, vill jag absolut hellre stå på den sidan där man på en timme och femtiosju minuter samlar ihop ett hem för en människa, än bland dem som står med sura miner och önskar att alla med fel färg, ursprung, religion eller tankar drar i väg från våra åkrar.
För ser du, det är en svår situation för den som tvingats lämna sitt hem och sitt land.
Paula Salovaara
är journalist och företagare.