Björn Vikström: Bortom det privata
Under en resa i Malawi stod jag och mina reskamrater på hotellets trappa och väntade på bilen som skulle hämta oss. En av de anställda på hotellet, som såg min biskopsskjorta, kom fram och frågade: ”Handlar kristen tro mest om gärningar?”
Jag var oförberedd på frågan, och såg förvirrat på honom en stund, innan jag svarade: ”Nej, kristen tro handlar framför allt om nåd”. Eftersom afrikansk punktlighet är tänjbar hann vi med ett långt samtal om förlåtelsens betydelse i kristen tro, innan bilen anlände.
Under hemresan satt jag på flyget bredvid en muslimsk man, som berättade att han var på pilgrimsresa till Mecka. Snart var vi inbegripna i en animerad diskussion om det politiska läget i världen, och förde samtidigt en religionsdialog där likheter och olikheter mellan islam och kristen tro ventilerades.
Under de två veckorna i Malawi slogs jag av naturens storslagenhet, men också av trängseln i huvudstadens slumområden och av fattigdomen ute i byarna. Vart vi än åkte vandrade eller cyklade människor längs vägarna, synbarligen ständigt på jakt efter att göra småskaliga affärer för att försörja sig själv och familjen. Men jag noterade också religiositetens synlighet: i byar och städer var det aldrig långt mellan kyrkor och moskéer: katoliker, presbyterianer, sjundedagsadventister, lutheraner, pingstvänner, muslimer – tydligen fanns det en social beställning på dem alla.
I Malawi har endast 10 procent av befolkningen en regelbunden inkomst. I ett samhälle med nästan obefintlig social trygghet utgör familjen, bygemenskapen och församlingen nödvändiga stödstrukturer. Religionen är ingen privat angelägenhet, och inte något världsfrämmande, utan en högst konkret del av den dagliga strävan att bevara livhanken och förhoppningsvis skapa en bättre framtid åt barnen. Församlingarna var engagerade i brunnsprojekt, omsorg om föräldralösa barn och mikrolån åt kvinnor.
Ibland sägs det smått cyniskt att sekulariseringen i västerlandet beror på att vi helt enkelt har det så bra, att vi kan upprätthålla en illusion om att vi har allt under kontroll. Religiös tro blir då någonting osynligt och privat, som antingen förnekas helt eller begränsas till en stämningshöjande känsla. Församlingarnas beredskap här hemma att på kort varsel ställa upp för flyktingarna känns för mig som ett hoppfullt uttryck för hur tron också hos oss kan bära frukt i nästankärlek då vi vägrar blunda för våra medmänniskors nöd.
Björn Vikström
är biskop i Borgå stift.