Mikael Jern: Var finns halmstrået för jordbruket?
Det är kris i jordbruket. Men när har det egentligen inte varit kris? En titt bakåt i lantbrukspolitikens historia verkar präglas ett oändligt flöde av lönsamhetskriser, usla priser, svåra marknader och dåligt väder. Ändå finns jordbruket kvar i vårt land. Så när är kriserna allvarliga på riktigt?
En orsak till den kroniska kriskänslan är strukturomvandlingen inom jordbruket. För tjugo år sedan fanns det runt 100 000 aktiva gårdar i Finland, nu är det drygt 50 000. Antalet har alltså halverats. Uttryckt på annat sätt räcker inkomsten från jordbruket i Finland i dagens läge till att försörja bara hälften så många som för tjugo år sedan, så där grovt taget. Antalet husdjursgårdar har dessutom minskat betydligt snabbare, av svingårdarna 1995 finns bara 15 procent kvar. De mindre och medelstora gårdarna försvinner och de stora blir större. Investeringar görs i högre maskinkapacitet, större djurstallar och mer åker.
Under den senaste tiden har inte ens en kraftig produktivitetsökning räckt till för att hålla näsan ovan vattnet. En akut kris har slagit till inom svinköttsproduktionen där slakterierna nu har sagt upp leveransavtal med en del av gårdarna. Orsaken är överskott på griskött i EU, som bland annat beror på det ryska importstoppet. Av EU:s grisköttsexport gick en fjärdedel till Ryssland innan bojkotten. Inom mjölksektorn ser situationen likadan ut, producentpriset för mjölk har sjunkit med 19 procent jämfört med situationen för ett år sedan. Det är inte bara jordbrukarna som lider av importstoppet till Ryssland, det gäller hela livsmedelskedjan. Valio, det överlägset största mejeriföretaget i landet, har till exempel sagt upp flera hundra anställda. Inte heller på växtodlingssidan finns det några ljuspunkter. Spannmålspriserna har haft en nedåtgående trend i flera år och priserna verkar nu ligga kvar på samma låga nivå.
Lägg dessutom till att stödutbetalningarna denna höst kommer att ske senare än normalt. Vanligtvis brukar en del av stöden betalas ut i början av september, men i år betalas inget förrän oktober och den största potten kommer i december. Så stämningen inom jordbrukssektorn är denna höst mycket dålig. Pengarna är slut.
I denna situation är det därför mycket glädjande att se hur regeringen nu lyfter fram bioekonomin och cleantech som kärnområde där det också kommer att satsas pengar. Ett av de utskrivna målen är att höja lönsamheten inom jordbruket. Det är väldigt nödvändigt, men den stora frågan är ändå hur vi skall lyckas. Krisen inom svinsektorn visar till exempel att störst inte alltid är bäst. I stället borde vi nu ärligt rikta satsningarna mot något nytt, någonting där vi faktiskt kan konkurrera på marknaden. Det borde inte bara handla om jordbruksprodukter, utan också tjänster och kunnande. Kanske vi kunde exportera både rena livsmedel och kunskapen om hur rena livsmedel produceras på ett hållbart sätt?
Mikael Jern
är agronom och jordbrukare.