Mikael Jern: Förvalta – inte fördärva
Om miljömyndigheterna i stället för att använda fredning som främsta verktyg, genuint skulle informera markägarna om vilka naturvärden som är viktiga och hur de kan bevaras på frivillig bas, skulle vi ta ett viktigt steg framåt.
Det är ett rätt känt problem att kommunikationen mellan markägare och miljömyndigheter inte alltid fungerar på bästa sätt. Rätt ofta handlar det om att parterna inte kan sätta sig in i den andras situation och därför inte alls förstår tankegången hos motparten.
Det handlar mycket om förtroende och ansvar. Miljömyndigheterna vill ofta få igenom till exempel fredningsbeslut med snabb tidtabell för att rädda det som räddas kan. Det finns en misstanke att markägaren inte själv förstår hur marken borde förvaltas. För en tjänsteman handlar det om att verkställa beslut, att göra sitt jobb.
Många markägare, läs jordbrukare, har ägt sina gårdar i generationer och ser helt annorlunda på situationen. För dem handlar det i stället om att förvalta gården och markerna som ärvts av föregående generation och överföra den till följande – helst i bättre skick.
Jag försöker belysa synsättet genom att berätta om den gård jag växte upp på, som ligger strax utanför Vasa. Det skall samtidigt påpekas att den gården, som nu ägs av min bror, inte har haft problem med miljömyndigheterna. Hemma på gården hänger nämligen ett släktgårdsdiplom med årtalet 1606 och namnet Sigfrid Larsson överst. Gården har alltså nästa år varit i samma familjs ägo i 410 år.
Det är ingen stor gård, men har gett möjlighet för tidigare generationer att försörja familjen. Det är helt vanligt i vårt land att gårdar, stora som små, är i samma släkts ägo i hundratals år. År 1606 då Sigfrid Larsson blev husbonde var det 170 år tills en stat vid namn USA skulle grundas. Det var ett trettiotal år tills Helsingfors flyttade till sin nuvarande plats och Finland skulle ännu vara en del av Sverige i ett par hundra år. Efter drygt 300 år blev vi ett självständigt land.
Men under alla dessa tidsepoker har de olika generationerna i familjen skött om gården och markerna och strävat efter att lämna över den till nästa generation i bästa möjliga skick. Gården har egentligen bara varit till låns till den husbonde som skött den en generation. Oavsett vilka myndigheter som styrt landet.
En garanterad kulturkrock uppstår i det fall då en tjänsteman kontaktar denna typ av långvariga markägare och säger att nu måste dina marker fredas. För att du inte själv kan bevara dem på rätt sätt i ett längre perspektiv. Så skedde till exempel i Korsholm i våras där markägare fick höra att deras myrområden borde tvångsfredas, trots att de helt självmant valt att inte dika ut mossarna och inte hade för avsikt att göra det.
Om miljömyndigheterna i stället för att använda fredning som främsta verktyg, genuint skulle informera markägarna om vilka naturvärden som är viktiga och hur de kan bevaras på frivillig bas, skulle vi ta ett viktigt steg framåt. De som skött sina marker i hundratals år kan nog ta ansvar för dem i hundra år till. Miljöförvaltningen kommer däremot garanterat att omorganiseras många gånger under den tiden.
Mikael Jern
är agronom och jordbrukare.