Carl Haglund: Kejsarens nya kläder

Jag har som beslutsfattare under de senaste fem åren haft det tvivelaktiga nöjet att följa med dramat i Grekland från första parkett. Under de här åren har det även blivit rätt många kolumner och tal där Greklands öde har behandlats. I dag är det igen dags och temat denna gång är skuldavskrivning.

Det grekiska dramat har igen varit sommarens spänningsmoment i den europeiska politiken. Samtidigt har frågan utgjort en första stor stötesten för den nya regeringen här hemma. Sannfinländarna har i åratal basunerat ut att partiet i alla lägen motsätter sig stödpaket till andra euroländer. Det här vallöftet kastades dock hastigt över bord då Sannfinländarna kommit med i regeringen, vilket är ett sällsynt konkret bevis på att partiets politik är ett populistiskt luftslott.
Det faktum att Timo Soini var tvungen att dra ut luftslottets ventil hade dock ett pris då den finländska regeringen var tvungen att agera gossen Ruda då euroländerna förhandlade om Greklandspaketet. Det här förhållningssättet handlade om att blidka hemmapubliken, närmare bestämt sannfinländarnas väljare. Strategin blev ett fiasko. Det var uppenbart från första början att man kommer att sträva efter en lösning där Grekland tvingas till ambitiösa eftergifter och i gengäld blev det ett lånepaket.
Traditionellt har Finlands regering strävat efter att vara med och utforma dessa lösningar. Den här gången stod man i ett hörn och tjurade. Tongångarna i Europa har inte varit nådiga över Finlands agerande. Dessutom förmådde regeringen inte att från början berätta öppet hur Finland förhåller sig till lånepaketet. I stället blev det halvsanningar och dimridåer.
Runtom i Europa har många dragit en lättnadens suck över att Grekland än en gång räddades från avgrundens brant. Det grekiska parlamentet visade för sin del rejäl smärttålighet då man svalde den beska medicinen som krävdes för att paketet skulle bli av. De flesta lär dock vara medvetna om att den sista akten i det grekiska dramat ännu inte har utspelat sig. Landets skuldbörda är oerhört stor och lejonparten av de ekonomiska experterna är eniga om att Grekland inte kommer att klara av att hantera hela skuldberget. I politikerkretsar har frågan hanterats som sagan om kejsarens nya kläder. Alla kan se hur det ligger till men sanningen uttalas inte.

Många politiker här i Finland har tagit en hårdnackad inställning där man understyrker att skuldbördan inte kan diskuteras. Rent principiellt förstår jag detta. Jag har även för min del ursprungligen tänkt just så. Men även i politiken ska man kunna se sanningen i vitögat. I det här fallet är sanningen den att Greklands skulder borde organiseras på ett sätt som möjliggör att landet kommer på fötter. Det här är även det bästa sättet att maximera landets förutsättningar att en vacker dag börja återbetala skulder till bland annat oss här i Finland.

Carl Haglund
är ordförande för Svenska folkpartiet.