Anu Koivunen: Femtio nyanser av grått
Det är synd om internationalismen i Europa.
En sommar som denna då Greklandskrisen ”löses” med en uppgörelse som ingen verkar tro på som en hållbar ekonomisk eller politisk strategi, då ett splittrat EU bekämpar flyktingkrisen på Medelhavet med att förstöra människosmugglarnas båtar och då Ungern inleder murbygge för att hindra invandring från Serbien är det svårt att minnas den framtidstro som drivit fram europeisk integration vid sidan om pragmatiska behov och krassa maktanspråk.
”Greklands brutala långivare … har förstört euroområdet som såsom vi kände till det och raserat idén om valutaunion som ett steg mot en demokratisk politisk union” skrev Wolfgang Münchau i Financial Times (13.7) och sammanfattade åtminstone mina känslor efter euroländernas Greklandsuppgörelse. Dagen innan hade Paul Krugman i New York Times (12.7) skrivit om hela det europeiska projektets sammanbrott. Nu är det nationella egenintressen som regerar, och Europas nuvarande politiska ledare framstår som ovilliga och oförmögna för att tänka bortom dem.
Speciellt deprimerande har den finländska debatten omkring Greklandskrisen varit.
Två finländska offentlighetens arvsynder har präglat nyheterna: ledande politiker som förkunnar alternativlöshet (och sekretessbelägger regeringens linje) och alltför många journalister som identifierar sig med makthavarna och intervjuar dem om ”vår politik” eller ”våra intressen”.
Utbrett förakt gentemot Grekland bland politiker och journalister – mobbarmentaliteten mötte populism då Antti Rinne (MTV3 16.7) jämförde Grekland med en alkoholistgranne som inte vill erkänna sitt problem – har bemötts av få kritiska röster som dels påmint om den sociala och humanitära katastrofen i Grekland, dels identifierat sig med Syriza och den grekiska regeringen i en ideologisk kamp mot nyliberal åtstramningspolitik.
Det är tack vare enkel tillgång till internationella kommentarer som Weltschmerz är aningen mer uthärdlig. Till alla skeptiker som hört att Twitter är ett smalt elitmedium där man diskuterar i bubblor vill jag säga: tänk om.
För den som vill slippa inhemsk nyhetsfokus på hur Sannfinländarna resonerar om x, hur Timo Soini uttrycker sig om y och huruvida Alexander Stubbs agerande i eurogruppen skadar Finlandsbilden är Twitter oumbärlig. Att följa hashtag #Greece vid sidan av #Kreikka är att öppna fönster och dörrar, få syre, möta en värld bortom inhemska maktkamper och, viktigaste av allt, inse att det finns olika ekonomiska analyser och grund för politiska alternativ.
Svartvita sanningar florerar förstås men grå nyanser blir tydliga då varken greker, tyskar eller ekonomer är eniga som grupp.
Under Greklandskrisen har jag insett att jag inte längre minns hur det var att följa nyheterna före Twitter. Det är i den transnationella mediala offentligheten där drömmen och viljan till internationalism alltjämt kan urskönjas, i väntan på politiska ledare som tar kampen mot nationalism och som återuppbygger tron på överstatliga, demokratiska lösningar.
Anu Koivunen
är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.