Fritjof Sahlström: För att vi är anständigt folk
Hur länge skulle det ta att ro till Mariehamn, frågar elvaåringen. Det blåser frisk och ökande sydost. Vi har flyttat segelbåten i lä bakom grannarnas udde, efter att ha kommit västerut över Ålands hav under natten. Medan jag stretar i motvinden räknar vi ut att det skulle ta ett dygn. Till vår brygga tar det kanske tio minuter. Det är tillräckligt länge för att minnas att det är så här människor har rört sig över Östersjön förr. Med post och varor, eller på flykt, i hopp om ett bättre liv på andra sidan.
Under vår sommarnattsljusa läns har det största problemet varit den svaga vinden och den skvalpiga sjön, som gjort att rigg och segel slamrat och slagit. Yrvakna ungar undrade vad som hände när en slarvigt stuvad kastrull föll på durken. I ett skede var vi osäkra på om det var fiskenät på sjön eller vindkraftverk på land som stod och blinkade. På morgonsidan tog termosvattnet slut. En typisk översegling.
Samtidigt, ett par tusen kilometer söderut på Medelhavet, har andra familjer satt sig i gummibåtar, för att också försöka ta sig från en kust till en annan, över ett mycket mörkare hav. Jag vet inte hur det är att sitta instängd i överfyllda farkoster, men det som far genom en förälders huvud i det läget handlar knappast om snabbkaffe, utan om liv och död.
Medan jag ror skojar barnen om att det skulle vara bra att vi ror mot Åland om vi är båtflyktingar, för det är en demilitariserad zon och där kan inte finska militären sätta stopp. Sedan är vi framme, förtöjer jollen och går och lägger oss. När vi vaknar på förmiddagen hör vi i radionyheterna att ett svenskt kustbevakningsfartyg räddat 350 människor från Medelhavet under natten. Det är hälften av de 700 flyktingar som regeringen Sipilä, Soini och Stubb på försommaren diskuterade om Finland kunde tänka sig ta emot. Inte per dygn, utan per år, och inte från en båt, utan från hela havet. Efter senare förhandlingar i EU gav utrikesminister Timo Soini besked om att antalet för Finland också kunde bli noll.
När jag på kvällen ror över och hämtar båten tillbaka till bojen tänker jag på vår nya regerings flyktingpolitik och skäms. För på bottnen av ungarnas skojande ligger ett allvar och skvalpar, som handlar om att också de förstår att Finland faktiskt just nu skulle skicka oss tillbaka, och be oss ta itu med våra problem där de uppstått.
Sommaren är den tid på året när vi sitter och tittar ut över vatten. Skiftet, Finska viken, Norra Kvarken, eller kanske bara över fjärden till vännernas brygga. Just för att det är semester, med mera tid och ork än annars, så borde vi komma ihåg åtminstone två saker: att det inte är så länge sedan som människor på flykt både kommit och gått över just de vattnen, och tagits emot när de kommit fram. Och att den europeiska union vi frivilligt och efter demokratiska val bestämt oss för att gå med i gör att den horisont som är vår nu inte slutar i Östersjön, utan sträcker sig också till Medelhavet.
Så när någon kravlar sig i land på gemensam kust hjälper vi dem i land och får dem varma och torra, också om de tog i land på grannens tomt. För att vi vill. Och för att vi är anständigt folk som minns vad det innebär att få och ge hjälp.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.