Mikael Jern: Nej – jag har inget flygfält
I år har EU:s stödpolitik reformerats grundligt och det som skulle bli lättare har bara blivit värre. En del av huvudvärken är den så kallade förgröningen.
Början av denna växtsäsong har varit en rejäl pärs för de flesta jordbrukare. Det som såg ut att bli en tidig vår ersattes av regnmättade åkrar och blöta surhål. Men på något sätt klarades vårsådden och nu växer det som hann bli sått. Något som tyvärr också växer utan att någon väl egentligen vill det är byråkratin.
Det är ett uttjatat tema, men faktum är att många jordbrukare funderar på att ge upp jordbrukandet på grund av byråkratin. Det finns besvärlig och trög byråkrati som gäller till exempel miljötillstånd, det största problemet är utan vidare stödsystemen.
I år har EU:s stödpolitik reformerats grundligt och det som skulle bli lättare har bara blivit värre. En del av huvudvärken är den så kallade förgröningen. Meningen är att odlingarna i EU skall bli lite mångsidigare, till exempel genom att öka gräsmarkerna på bekostnad av spannmålsodling. Men besluten kring systemet drog ut på tiden och slutresultatet blev synnerligen krångliga regler. Nyttan för biologisk mångfald blir åtminstone i Finland minimal i relation till ett massivt regelverk.
Det som troligen stressat jordbrukarna allra mest är ändå den elektroniska stödansökan. Nytt för i år är nämligen ett krav på att exakt rita ut var gränserna går mellan olika odlingsväxter på samma åker. Som verktyg används ett program på nätet, men programmet klarar i vissa fall inte av att rita ut gränserna som de går i verkligheten. Och om gränserna inte ritas rätt stämmer stödansökan inte ihop med verkligheten och det blir avdrag på stöden. Att myndigheterna själva gjort ett dataprogram som inte kan hantera alla praktiska situationer räknas inte, jordbrukaren får ta den ekonomiska förlusten.
Alla odlingsarealer skall anges med 0,01 hektars noggrannhet, vilket är alltför noggrant i praktiskt jordbruk. Detta leder i sin tur till att det ofta finns fel eller tolkningsmöjligheter i arealerna, som kan leda till stödsanktioner. Även myndigheterna själva ändrar arealerna då nya mätningar görs från satellitbilder, trots att åkerskiftena som mäts inte ändrats över huvud taget. Men det är alltid jordbrukaren som skall bära ansvaret.
Det hela börjar mer eller mindre kännas som en absurd roman av Kafka. Bland annat frågas i början av stödansökan om jordbrukaren driver flygplatser, tillhandahåller järnvägstjänster eller driver vattenverk. Det är i och lätt att svara på men varför skall den frågan över huvud taget ställas?
Om Finavia och VR inte är berättigade till jordbruksstöd kunde myndigheterna kanske ha slagit en telefonsignal direkt till bolagen och berättat att deras eventuella stödansökningar inte är välkomna. I stället för att ställa frågan till Finlands alla 60 000 jordbrukare.
Stora förväntningar ställs på att Kimmo Tiilikainen, vår nya jordbruks-? och miljöminister, skulle kunna lätta på byråkratin. Han är själv jordbrukare och känner till problemen. Att minska på byråkratin är tack och lov inte en kostnadsfråga utan en attitydfråga.
Mikael Jern
är agronom och jordbrukare.