Alf Rehn: Manlighet utan bil?
Mitt namn är Alf Rehn, och jag är en billös man. Detta är inte lätt att skriva i Finland, där mannens identitet så ofta mäts enligt vilken bil han kör och hur gärna, men jag är såväl skamlös som billös. Jag hade en tid en bil, en röd Hyundai, som jag använde till att köra till fotbollsträningar (sonens) och kompisar (dotterns). Men sonen blev äldre, tog körkort, och bilen. Tack gode Gud.
Jag har aldrig gillat bilar. Där andra unga män flåsade efter en sportbil, tittade jag efter en ny laptop. Där andra medelålders män tvättade sin Audi varje lördag, ordnade jag om i biblioteket. När jag och min körglada hustru semestrade i Italien eller Spanien fick hon köra, även om detta innebar att mången av de lokala tittade väldigt långt.
”Är han invalid?” kunde jag läsa i deras blickar. “Stackars hunsade man …” kunde jag läsa i andras. Själv hade jag bara kul, tittade mig runt och njöt av att kunna dricka ett glas (ok, en liten flaska) vin till lunch, medan Sara fräste på längs Baskiens småvägar.
Det är dock kul att märka hur central bilen är för mångens identitetsarbete. Jag har suttit med VD:n som dryftat den nya Teslan versus Mercedes Benz S-klass, och jag har lett i mjugg. Jag har sett män i karriären sätta sig i skuld för att kunna köra en splitterny Audi, och tyckt synd om dem. Jag har hört studerande tala om vilken bil som bäst bevisar att man lyckats i livet, och skakat på huvudet. Jag har haft en Hyundai, punkt.
Detta inte på grund av någon moralisk eller ekologisk övertygelse. Jag gillar att bli hämtad av en egen chaufför, och har så blivit, från flygplatser jorden runt. Jag gillar Uber, och använder denna flitigt i till exempel London. Jag har, när folk frågat, sagt att jag kan tänka mig köpa en ståndsmässig (vilket ord!) bil när jag kan fixa den nödvändiga accessoiren till denna – en heltidsanställd chaufför.
Samtidigt är detta i Finland (och, för att vara ärlig, i stora delar av världen) att göra avkall på sin manlighet. Riktiga karlar gillar bilar, och fjollor som jag är lite misstänkta. En riktig karl kör sig själv, och sätter sig i skuld för att bevisa detta. En riktig man stinker åtminstone ibland av motorolja – egen eller annans.
Jag kan bara flina åt slikt. I Köpenhamn cyklar jag. Inte för att jag måste, utan för att det är det lättaste och snabbaste sättet att ta sig fram. I Åbo är en egen bil bara en inbjudan för stadens bisarra parkering att krångla till livet för en. I världens storstäder finns det tjänster som får tanken på en egen bil att verka direkt surreal, så jag bokar glatt chaufförer.
Så kanske är jag omanlig. Jag har folk – män och kvinnor – att köra mig från plats till plats. Jag kämpar inte på ett manligt sätt med att söka parkeringsplats. Jag läser inte Tekniikan Maailma för att veta vad som bäst kommunicerar till världen att min mandom är stor och grov (de som behöver veta, vet redan detta).
Mitt namn är Alf Rehn, och jag är en billös man.
Alf Rehn
är professor.