Elina Pirjatanniemi: Kvinnor kan, eller kan de?
Foton är effektiva verktyg i den samhällspolitiska debatten. En bild säger, såsom vi vet, mer än tusen ord. För tillfället är bildjournalistikens bidrag nästan pinsamma att se på, särskilt om man inte råkar vara en medelålders man. För det finns bara karlar överallt. Regeringssonderarens diskussioner med fackets samlade representation visar en dyster samling kostymklädda män. Regeringsförhandlingar förs av arbetsgrupper där 35 av 48 förhandlare är karlar. Man lyckades inte ens komma till den nivå som förutsätts av statliga och kommunala kommittéer. Principen om 40-60 gäller inte här.
Att detta stör mig har säkert med min tilltagande ”kärrifiering” att göra. Det vill säga med det faktum att jag börjar närma mig den mogna åldern. Jag har nämligen lovat en sak för mig själv som födelsedagspresent. Efter att jag har fyllt femtio får det vara slut med daltandet med könsrollerna. Då har jag väntat tillräckligt och behöver inte vara snäll flicka längre.
Eftersom övning ger färdighet ska jag testa litet hur det känns att säga ifrån: Ärade regeringsförhandlare, med tanke på de krav på nedskärningar och omstruktureringar som planeras skulle det ha varit viktigt att se till att flera kvinnor får delta i förhandlingarna. Hejsan facket, vore kul om ni kunde ge plats åt några kvinnor också när ni diskuterar framtida arbetsvillkor.
Det där lät väl väldigt mesigt. Jag måste helt enkelt öva mer. Men min poäng är att genom att välja bort det kvinnliga kunnandet tappar man bort sin legitimitet. Varför skulle vi kvinnor lyssna på er när ni inte vill lyssna på oss? Sparåtgärderna kommer att slå mot service som är viktig för oss, hur kan det komma sig att vår åsikt inte är av intresse? Den offentliga sektorn är väldigt kvinnodominerad, om ni vill skära i den borde ni väl pejla läget? Det lär också finnas en och annan kvinna på arbetsmarknaden, hur täcks man ens försöka förhandla utan oss?
Jovisst, jag hör svaren redan. Facket svarar att det nu bara råkar sig att de flesta ledare är män. Regeringssonderare försvarar sig genom att hänvisa till att många sakkunniga kommer att höras. Den vägen kommer man att få veta hur olika intressegrupper tänker. Säkert är det så. Men det sista ordet sägs av förhandlarna och där blev vi kvinnor i minoritet. Det går inte längre att rätta till, men det blir säkert bättre nästa gång. Det får vi kvinnor ju höra, det blir liksom bättre hela tiden, sluta gnälla.
Innan någon vässar pennan vill jag betona att jag inte tänker att kvinnor har det sämst ställt hela tiden. Många män har det oerhört jobbigt. De hör ofta till förlorarna i vårdnadstvister. Majoriteten av marginaliserade ungdomar är pojkar. Jag står inte i barrikaderna mot män. Jag vill bara bli modig nog att kräva efter ett jämlikt samhälle. Jag vill ha ett samhälle som ser alla sina medlemmar och ger dem en reell möjlighet att delta. Därför är jag trött på bilder av kostymklädda karlar.
Elina Pirjatanniemi
är professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.