Geo Stenius: Plan X
Det som framgår tydligt är att sakargument har föga med hela historien att göra.
Det finns något oerhört förvirrat och ointellektuellt i debatten kring den obligatoriska skolsvenskan. Det som framgår tydligt är att sakargument har föga med hela historien att göra. Mest är det en fråga om emotioner, minoritetskonvulsioner och, vad språkmajoriteten ankommer, en vilja att positionera sig med liberala förtecken.
Vi kan först ta oss en titt på vad den obligatoriska skolsvenskan är. I en del debatter faller dessutom ordet obligatorisk lätt bort, man talar bara om att skolsvenskan skulle avlägsnas. Kanske av slarv, men inte sällan av ändamålsenlighet. Den obligatoriska skolsvenskan för de elever som inte söker högre utbildning blir enligt nya planer två veckotimmar under fyra års tid, huvudsakligen i högstadiet. För omotiverade elever ger det väldigt rudimentära språkkunskaper.
Vi kan till exempel jämföra med den något äldre generationen av finskspråkiga studenter, alltså de som skrev svenskan i studenten. Vi har alla stött på dem, personer i förhållandevis höga positioner som utan att blinka säger att de inte talar svenska. Trots avlagt studentexamensprov i svenska.
Att koppla ihop den obligatoriska svenskan med Finlands lagstiftning om service på modersmålet är därför intellektuellt ohållbart. Inte ens studentsvenskan gav tillräckliga färdigheter.
Däremot skulle ett frivilligt intresse för svenskan ge helt andra utgångspunkter. Där finns det två vägar som man kunde gå parallellt. Den första gäller språkundervisningen i allmänhet. Språkprofessorn Fred Karlsson har, för den som har velat höra på, rett ut de grundläggande omständigheterna för barns förmåga att lära sig språk. Vid ungefär nio års ålder inträder vissa fysiologiska förändringar i hjärnan och barnet tappar den låt oss kalla det för intuitiva enkelheten i språkinlärningen. Språkinlärningen antar en vuxenmodell, det vill säga blir svår, i motsats till den tidiga barndomens lekfullhet och naturlighet.
Därför borde den tidiga skolundervisningen satsa på språk i så många former som möjligt. Språkbad, vänskolor, tidigarelagd språkundervisning i lågstadiet med mera.
En annan och effektiv väg vore att alla vid sidan av modersmålet skulle skriva två språk i studentexamen. Engelska skulle säkert vara ett förstaval för de flesta. Men efter det skulle sannolikt svenskan få en renässans. Tyska, franska, ryska i all ära, men de är svåra språk som man hör väldigt litet av i vårt land. Att välja svenska skulle säkert vara naturligt för många.
Resultatet skulle bli bättre kunskaper i svenska för fler finsktalande och bättre service för finlandssvenskarna på svenska. En service som ju inte lagstiftningsmässigt alls hör ihop med den obligatoriska svenskan.
Att SFP så panikartat håller fast vid den obligatoriska svenskan måste bero på någon antediluviansk känsla av att vi finlandssvenskar inte riktigt hör hemma i Finland om inte de finsktalande erkänner svenskan som obligatorium. Politiskt sett idiotiskt och kontraproduktivt.
Geo Stenius
är journalist i periferin.