Mirjam Kalland: Att skilja en kråka från en ekorre
I dagens komplicerade informationsflöde behöver vi i högt utbildade människor på väldigt många poster i samhället.
Efter att jag tagit studenten sommarjobbade jag på en bank som kassa. Följande sommar hade jag avancerat till låneavdelningen på huvudkontoret. En dag betjänade jag en lärare från gymnasietiden. Hon frågade vad jag studerade, och jag berättade om mina studier vid universitetet. Hon såg lätt bekymrad ut. Sedan föreslog hon: du har ju ett fint jobb här på banken. Varför skall du studera? Banken är en trygg arbetsplats och en säker bransch.
Hon kunde inte ha haft mera fel. Men då, i början på de galna åren på 1980-talet var det så man tänkte om banker. Och det var inte konstigt att hon var bekymrad över mina till synes planlösa ämneskombinationer – vad blir det av en person som studerar pedagogik (utan någon avsikt att bli lärare), sociologi, allmän statslära, dataprogrammering? Och musik, till råga på allt?
Det blir ingenting. Men ingenting är en bra början och tjugosex år senare då jag fick min sista examen beslöt jag mig för att nu får det äntligen räcka med studier. Men när jag var ung fanns det en utbildningsoptimism som smittade av sig, och man uppmuntrades studera hela livet. Universiteten betraktades som bildningsuniversitet, inte enbart avsedda att utbilda för arbetslivet. Denna optimism har numera bytts till en negativism. Unga som studerar får ångest av att fundera på hur de skall placera sig i arbetslivet, dåligt samvete över att studera för länge, slits mellan det svåra valet att svälta på studiestöd eller avstå från stödet och jobba i stället, men fördröja studierna.
Det är populärt att utreda det finska högskole- och universitetsväsendet. Det finns en del goda initiativ bland utredningarna, men också många sinsemellan motstridiga förslag. Tyngdpunkten ligger på frågor kring hur vi kan garantera toppforskning i fortsättningen, för där har Finland sackat efter. Men en sak verkar de ha missat. Få eller ingen har uttryckt oro över att unga åldersgruppers utbildningsnivå har stigit långsamt i Finland under de två senaste decennierna. Fortsätter vi så här, har vi snart en lägre utbildningsnivå än medeltalet bland OECD-länderna (Education at a Glance, 2014). Också andelen av 20-29-åringar som helt saknar utbildning efter grundskolan har börjat växa. Samtidigt vet vi att ju högre utbildning desto flera år i arbetslivet, och största risken att hamna utanför löper de som helt saknar utbildning. Och fortfarande gäller en gammal sanning: ju högre utbildad man är, desto större är chansen att man ett år efter avslutad utbildning har ett jobb som motsvarar utbildningen. Den bästa chansen har, ja håll i er nu, magistrar och doktorer.
I dagens komplicerade informationsflöde behöver vi i högt utbildade människor på väldigt många poster i samhället. Källkritik och konsten att sålla ut värdefull information har alltid varit viktigt. Men i dag behöver vi mer än någonsin människor som kan skilja en kråka från en ekorre, för att citera en barnsaga jag gillade när jag var liten.
Mirjam Kalland
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.