Eftersatta vägar tidsinställd bomb
Vad vi nu behöver i Finland är en radikal omändring av vägpolitiken.
Då det blev stopp för finansieringen av centrumslingan för några veckor sedan, blev många politiker i huvudstaden förargade. I Finland utanför Ring III var man nöjd, faktiskt redan Esbos beslutsfattare.
Det som gjorde planerna på centrumslingan speciell, också i mastodontprojektklassen, var den låga nyttan med hela miljardprojektet. Inga nya bostads- eller arbetsplatsområden skulle ha byggts invid slingan. Att kommunerna i regionen förbundit sig till att öka bostadsproduktionen i gengäld mot anslag från staten var en rätt konstig koppling. Bostäderna skulle byggas runtom i regionen och hade ingen koppling till järnvägsprojektet i sig. Det finns nog kostnadseffektivare sätt att främja bostadsproduktionen. Trängseln på bangården i Helsingfors är ett reellt problem och borde förstås åtgärdas i något skede. Det finns faktiskt redan planer för detta, med en prislapp som i första skedet landar på 60 miljoner euro. Betydligt billigare än centrumslingans miljard.
Från regeringshåll framhölls under processen att slingan är till nytta för hela landet. Konkret på vilket sätt förblev obesvarat. Vi kommer i stället över till frågan vilken nytta motsvarande summa pengar skulle ge för hela landet om de satsades på annan infrastruktur, till exempel för att underhålla vägarna.
Beroende på källa bedöms det att reparationsskulden för infrastrukturen i vårt land uppgår till storleksordningen 2,4-2,8 miljarder euro. En summa som hela tiden växer, eftersom pengarna inte räcker till underhållet.
Det är inte bara på glesbygden i norr och öster som läget blir sämre. I en broschyr som Nylands NTM-central nyligen publicerade talar man om en tidsinställd bomb. I Nyland och Tavastland finns i dagsläget 600 kilometer vägar som borde repareras grundligt, om tio år handlar det om 2 000 kilometer. Antalet landsvägsbroar i dåligt skick väntas om tio år vara 200.
I Sverige har vägpolitiken varit mer framförhållande och finansieringsmodellerna mera flexibla. Där är grundtanken att de vägar som en gång byggts skall hållas i skick. Ungefär dubbelt så mycket pengar satsas på underhållet per vägkilometer, jämfört med Finland. Ser man till trafikmängden är satsningarna 30 procent högre. Till och med i Estland, som har Sovjetunionen att tacka för sitt vägnät, är resurserna för underhåll högre per kilometer väg än hos oss. Grusvägarnas andel av vägnätet har på tio år minskat från hälften till en tredjedel och satsningarna fortsätter.
Vad vi nu behöver i Finland är en radikal omändring av vägpolitiken. I stället för att bygga helt nya vägar och infrastruktur måste vi satsa på att sätta de vägar vi har i skick. Det handlar inte bara om privatpersoners behov. De stora projekt inom skogssektorn som nyligen har initierats är till exempel helt beroende av att landsvägarna och broarna håller för långtradartrafik. Redan nu finns det många landsvägsrutter som inte är farbara för långtradare, eftersom broarna har fått viktbegränsningar.
Mikael Jern
är agronom och jordbrukare.