Äktfinskt helvetesrum
Varför är vi inte ute på gatorna för att försvara representativ demokrati?
I torsdags meddelade Sannfinländarna att partiet uppskjuter publiceringen av sitt strategiska valprogram på grund av ”störningar från utanför”. Jag sitter alltjämt och begrundar budskapet: ett politiskt parti säger sig inte kunna genomföra sin valkampanj som planerat på grund av ökat hot om våld, och partiledaren målar upp en bild av politisk terror.
Om detta stämmer, var dröjer undantagstillståndet och krismöten? Varför är vi inte ute på gatorna för att försvara representativ demokrati? Helsingforskontoret i Vallgård har vandaliserats och hatmejl drabbar många politiker men handlar Soinis dramatiska beskrivning av demokratins tillstånd framför allt om ett försök att utnyttja den aktuella europeiska debatten om hatideologier och våld?
I Sverige har terrordåden i Paris och Köpenhamn framkallat en intensiv nationell diskussion. Aftonbladets kolumnist Jan Guillou beskyller ”landets liberala ledarsidor” för en aggressiv debatt om antisemitism i Sverige som i hans mening marginaliserar islamofobi som en mycket allvarligare form av rasism. Han beskriver detta som den ”svenska politiska debattens helvetesrum” (22.2). Samma uttryck kunde användas av hans kritiker för att skildra Guillous sätt att ställa islamofobi och antisemitism mot varandra. Det är beklämmande att rasismdiskussion i svensk kontext förvandlas till en kamp mellan höger och vänster, men än mer sorgligt är det i Finland där det inte finns någon diskussion alls. Eller där Sannfinländarna framställer sig som rasismens främsta offer.
Verklighetsbeskrivningar är makt, och Soini använde presskonferensen för att koppla hot om våld till rasismanklagelser. Gång på gång upprepade han att ”han inte godkänner” några ”negativa stämplar”. Den som kritiserar partiet för rasism, exempelvis dess invandringspolitiska program, är i hans vokabulär en hetsare som sprider osanningar. I detta språkbruk är den som påtalar rasism en potentiell våldsverkare, och rasism som kategorisering av människor utifrån härkomst, hudfärg, etnicitet eller religion normaliseras.
En besudling av rasismdiskussionen framkom tydligt vid seminariet om ”Rasism, politik och riksdagsvalet” som Minoritetsombudsmannen, nuvarande DO, ordnade i november. Paneldebatten med alla riksdagspartier visade att finska politiker inte kan diskutera temat. Många vill väl men saknar kunskap och analys, och rasismdebatt förvandlas till en diskussion om invandring eller minoriteter i allmänhet. I dagens Europa är denna oförmåga ett allvarligt handikapp.
Att Soini likställer rasismkritiken med anstiftan till våldsdåd, att han med retoriska glidningar relativiserar våld till oigenkännlighet, att de övriga partierna och politiska ledare låter detta ske, att de överlåter all definition av hur rasism diskuteras eller om den över huvud taget diskuteras till Timo Soini, att all medial bevakning av temat handlar om Sannfinländarna, att rasism därmed avverkats som en politisk fråga. Det kallar jag för ett äktfinskt helvetesrum.
Anu Koivunen
är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.