Politisk fantasilöshet
Det valrörelsen behöver brådskande är mer trovärdighet.
Det är tolv veckor till riksdagsvalet, och trots alla stora ord om Finland som ett krisland vet vi ännu inget om hurdan politik som partier vill driva under kommande mandatperiod. Däremot får vi höra hur Centern ska få ”Finland i skick” med ”ett nytt samhällskontrakt”, SDP aviserar ”jobb, jämlikhet och säkerhet” som ”riktning för Finland”, och Sannfinländarna vill igen tala om Grekland och invandring. Samlingspartiet driver tesen att ”politiken har gått sönder” och presenterar sig som ”korrigeringsrörelse”.
Det valrörelsen behöver brådskande är mer trovärdighet. Om politiker menar allvar med allvaret är det upp till bevis: vad vill partierna, hur ser de på de problem som riksdagen och regeringen bör hantera, hur kommer de att lösa dessa, varför just så, med vem och i hurdana allianser?
Påståendet att politiken skulle ha gått sönder är nämligen blott en variant av klassisk populistisk retorik där politik som område framställs som korrumperad – och där populisten presenterar sig själv som det goda alternativet. Sannfinländarna hävdar sig som folkets röst, Samlingspartiet påstår sig veta vad som är Finlands bästa bortom särintressen, men båda talar om politik i fundamentalt antipolitiska termer.
I de hittills publicerade valprogrammen möter väljare mest allmänna fraser om Finlands bästa och lite konkreti. Vi riskerar att få en valrörelse som handlar om image och retorik. Vem som är ”hård” eller ”mjuk”, ”framåt” eller ”bakåt”, ”för” eller ”emot” ”konsensus”. Hot och hopp i olika kombinationer.
Att Alexander Stubb sedan i våras propagerat för ett kort och ”strategiskt” regeringsprogram kan ytterligare bidra till floskelsjukan. Enligt forskarkollega Erkka Railos bedömning (Turun Sanomat 18.1) är alla partier eniga om behovet av ett regeringsprogram ”som koncentrerar sig på det väsentliga”: tre till fem punkter som fastslås snabbt efter valet, och därefter vidareutvecklas under tre månaders tid till en konkret handlingsplan. Sådan är rekommendationen som Finansministeriets arbetsgrupp inlämnat för ”utveckling av statens styrsystem” (Ohra-projektet 9.1).
Att regeringsprogrammet bantas ned till några strategiska punkter må låta effektivt, men det är just på strategisk nivå där retoriken blomstrar som värst och konkretionen saknas. Om det nu finns 317 strategier inom statsförvaltningen som anses vara överflödiga, vad garanterar att nr 318 skulle vara lösningen på allt. Det är över huvud taget illavarslande tecken på politisk fantasilöshet att staten och offentlig förvaltning utgör en gemensam fiende som förenar många politiker och att politiska visioner begränsar sig till ”normtalko”, avveckling i stället för utveckling.
I varje fall försvinner inte politiken – olika verklighetsbeskrivningar, analyser, mål och medel, intressekonflikter – men frågan är var den politiska kampen förs: inför väljarna eller som en administrativ fråga i ”strategiprocesser”. Detta är en ödesfråga för representativ demokrati.
Anu Koivunen
är medieforskare och professor vid Stockholms universitet