Märkte ni soprevolutionen?
Avfallsbränningen kan minska människors intresse för att sortera sopor för återvinning
Det kanske har gått många förbi men under hösten har en stor ändring i sophanteringen skett. Kanske den enskilda största ändringen i vårt land någonsin. Det handlar om Långmossebergets avfallskraftverk i Vanda som togs i bruk tidigare i höst. Avfallskraftverket bränner i praktiken blandavfallet från alla hushåll och företag i Nyland. Det har i sin tur gjort att det inte längre är nödvändigt att lägga avfallet på hög vid Käringmossens soptipp till kommande generationers förtret.
Det är inte fråga om några små mängder sopor. Det nya kraftverket kommer att ta emot och bränna uppskattningsvis 320 000 ton sopor årligen. Om inte kraftverket fanns skulle samma mängd tippas på Käringmossen, närmare en miljon kilogram varje dag. I stället bränns avfallet, vilket årligen ger 920 gigawattimmar fjärrvärme, motsvarande hälften av fjärrvärmebehovet i Vanda, och 600 gigawattimmar el som motsvarar 30 procent av elbehovet i Vanda.
Det nya avfallskraftverket gör att användningen av fossila bränslen, stenkol och gas, minskar med hela 30 procent för bolaget Vanda energi. Rökgaserna renas också med ny teknik, rentav så bra att utsläppen ligger ungefär 50 procent under gränsvärdena. Dessutom försvinner problemet med växthusgasen metan som bildas då avfall ruttnar på soptippar och som inte helt går att ta till vara.
Avfallskraftverket är med andra ord ett verkligt stort steg i rätt riktning då det gäller att minska vår miljöpåverkan. Men har ni märkt av soprevolutionen? Invigningen av anläggningen fick en del uppmärksamhet, sedan har det varit tyst. Miljöorganisationerna, som väl borde applådera minskad miljöpåverkan, har varit tysta. Orsaken är att avfallsbränningen kan minska människors intresse för att sortera sopor för återvinning – om allt ändå kan brännas och utnyttjas som energi så varför sortera? Det gillar miljöorganisationerna inte. Där krockar idealism med realism.
I Finland har vi traditionellt varit rätt duktiga på att källsortera papper och glas. Resten, såsom metall och bioavfall, har varit svårare att få finländarna att sortera. Sakta men säkert ökar ändå sorteringsgraden i hushållen och det blandavfall som inte går att återvinna, mest smutsigt förpackningsmaterial, hanteras bäst genom förbränning. Den metall som finns i avfallet kan efter förbränning tas tillvara ur slagget.
Separatinsamling av bioavfall från hushållen har också sina problem eftersom särhanteringen blir så dyr. Förbränning är mycket billigare och ger i stället energi tillbaka. Så varför inte erkänna att satsningen på avfallsbränning i kraftverk är ett mycket bättre alternativ än deponi på avstjälpningsplats? Samtidigt är det möjligt att systematiskt och långsiktigt utveckla återvinningen av de sopfraktioner som inte passar i brännugnen.
Vi har ännu mycket att göra. I Sverige utnyttjas över 90 procent av avfallet genom förbränning i kraftverk och återvinning. I Finland är motsvarande siffra bara 40 procent.
Mikael Jern är agronom och jordbrukare.