Samhällsbärare
Den statistiska tystnaden omkring dubbelarbetande är bekymmersamt ur demokratiskt perspektiv.
Damtidningar citeras sällan som källor i politiska debatter även om det finns fog. Häromveckan beskrev Virpi Salmis reportage ”Yötä päivää” (Dag och natt) i Me Naiset (44/2014) en verklighet som syns varken i statistik, forskning eller i politiska slagord: två unga kvinnor med yrkeshögskoleexamen som båda har två deltidsarbeten, jobbar 200 timmar i månaden och får en lön om 1 500–1 800 euro i handen.
Det är glädjande att för en stund glömma journalistikens kris och i stället läsa ett välskrivet reportage på tre uppslag där deltidsarbetande kvinnors vardag tecknas på ett sätt som gör ett dolt samhälleligt fenomen synligt och begripligt. Som forskare Mikko Jakonen konstaterar i artikeln förs det ingen statisk på dubbelarbetande, vilket är oroande eftersom det handlar om ett växande fenomen och något som berör i synnerhet kvinnobranscher. Icketypiska anställningar och deltidsarbete är vanligast inom handeln – den mansdominerade bilhandeln är undantaget.
Damtidningar nämns ofta som skällsord i debatter om journalistisk kvalitet, och ”damtidningsaktig” likställs med ytlig, känslosam och okritisk. Och visst finns det orsak att kritisera exempelvis kosmetikjättarnas inflytande och den sammanblandning av annonser och redaktionellt material som Yle-journalisten Sanna Ukkola uppmärksammat i blogginlägg (www.yle.fi).
Däremot är det inte alls förvånande att i en damtidning få läsa artiklar om aktuella samhällsfrågor. Som Iiris Ruoho och Laura Saarenmaa konstaterat i sin studie Edunvalvonnasta elämänpolitiikkaan (2011) har finska damtidningar historiskt sett deltagit aktivt i medborgarsamhället och engagerat sig i samhälleliga moderniseringsprocesser. Detsamma har jag konstaterat i min egen forskning: vare sig det handlat om 1930-tal eller 1980-tal är det i damtidningar, inte i elitmedier, som kvinnliga aktörer i kultur, politik, näringsliv och forskning kommit till tals – vid sidan av modereportage, matrecept och skönhetstips som väsentliga beståndsdelar i genren.
Sirpa Heino och Satu Oinonen som Salmi intervjuat är inga offer. De tycker om sina arbetsplatser och vidareutbildar sig själva. I själva verket förkroppsligar de det ideal som många politiker, ekonomer och lobbyister framhåller som recept för Finlands framtid: flexiblare arbetstider, längre arbetsvecka, lägre löner. Reportaget påminner om att ett sådant arbetsliv inte bara är en vision utan verklighet för allt fler finländare. Det är ofta inget de har valt utan tvingats acceptera. Vad Heino och Oinonen vill är att få ett heltidsjobb med en lön som de kan leva på.
Den statistiska tystnaden omkring dubbelarbetande är bekymmersamt ur demokratiskt perspektiv. Det som inte är synligt kan inte politiseras och retoriska visioner om ”flexiblare arbetsliv” handlar om fantomer. Utan damtidningar dessutom könsblint.
Virpi Salmis artikel är ett praktexempel på hur damtidningar kan skapa en offentlighet för angelägna frågor om kvinnors liv.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.