Kilometerkollande karriärkillar
Stubb, Stubb, Stubb, Stubb. Jag tänker på honom nästan jämt nu.
När jag kommer in i tights och sportunderställ till en föreläsning på ett av de finare hotellen i centrum och känner mig helt obesvärad. När jag skämtar med seminariet på jobbet om att inte hålla på och gräla utan diskutera konstruktivt. När jag alldeles för länge funderar på vad han egentligen menade när han i affären om tillbakadragandet av utnämningen av partibrodern Lasse Männistö utnämning till biträdande stadsdirektör i Helsingfors sade att "saker är just sådana som de ser ut, och hur de ser ut bestäms av medborgare och journalister".
För det är något som skaver mellan mig och Alexander. En del av det tror jag handlar om hederlig avund: en ungefär jämnårig kille är statsminister, springer maraton snabbare än jag gjort, och glad-twittrar sig genom livet. Vem skulle inte vilja ha lite av det?
I och för sig har Stubb har gott stöd för sin hållning till verkligheten som i grunden socialt konstruerad, i något som kallas Thomas teorem. Det går ut på just det Stubb säger, dvs. att det som uppfattas som verkligt, blir verkligt i sina konsekvenser. Det formulerades först av sociologerna William och Dorothy Thomas 1928, och vidareutvecklades i nyare sociologi av Peter Berger och Thomas Luckmann i slutet av 1960-talet. Forskar-Stubb är alltså inte ute och cyklar.
Men mest av allt är en statsminister politiker. Och politik handlar inte om saklig observation, utan om att omformulera, omdefiniera och omfördela. Så när jag läser beslutet om Männistö kan jag inte förstå Stubbs resignerade hållning, hur vetenskapligt informerad den än är. Politiker måste förstås som alla andra leva med att människor agerar i enligheter med hur de uppfattat saker, men deras uppdrag handlar om att inte låta sig nöja sig med det, utan om att stå upp för det de tror på, också när det utmålas som någonting annat.
Det här är kanske en blåögd hållning. Men också om man skulle gå med på att politiken får leva med att framställningen går före innehållet så är allt inte okej. För då ser det lite för mycket ut som att maraton i Berlin passar bra med möte med Merkel nästa dag. När man ändå är på jobbresa, liksom. Det ser ut som att en busy statsminister har tid för alla de där ensamma timmarna som krävs för en maratontid runt 3.10. Till och med min pappa, som sprungit lite fortare än Stubb i sina dagar, skakar på huvudet. Och det är inte bara Stubb. Förra lördagen sprang försvarsminister Haglund i gråa tights på helsida i HBL. Utrikesminister Tuomioja har sprungit maraton på 2.59, lär jag mig i YLE:s söndagsintervju. Kommissionär Katainens rekord är just under fyra timmar, berättar nätet.
Det ser ut som att det går en rak manlig linje från den skidande Kekkonen till dagens uppdaterande lycra-politiker. Längs den linjen riskerar kvinnornas roll bli att stå bredvid och hurra. Tycker jag. För att jag uppfattat det så, och därför risker att agera i enlighet med det. Så i något skede är det läge att snöra av sig skorna, säga emot, och se åt sidan. Inte för att manliga politiker inte skall få motionera, men för att landet inte skall framstå som styrt av ett gäng kilometerkollande karriärkillar.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.