Ideologisk missil
För en kvinna är finskhet ett provocerande projekt. Årtionden går, men en sak består: ideligen förväntas man ställa upp som publik för manlighetsspektakel där kvinnor förpassas i marginalen.
Senaste exempel på genren är Kverulanten (Mielensäpahoittaja), Dome Karukoskis film om en litterär karaktär skapad av Tuomas Kyrö, först för radio, därefter böcker, teaterscener och nu också film. Under sin första månad på biografer har filmen setts av otroliga 200 000 åskådare.
Kverulanten är ett ytterligare monument över den finska könsmaktsordningen där äldre män vet bäst, far–son-relationen står i centrum och kvinnor utgör komiska inslag.
Spelad av Antti Litja är Kverulanten ett porträtt av ”den gamla stammens man” som vantrivs i nutiden – sonens och svärdotterns liv i Helsingfors där hon gör karriär medan han är en evig magisterstuderande, hemmapappa och vegetarian. (Haha, verkligen.)
Längtan efter retrokaffe och oförståelse för teknologi samsas med allmän attityd att ”allt var bättre förr”.
Konstellationen påminner kusligt mycket om 1950-talets timmerflottarkomedier, inte minst för att Kverulantens mentala hemvist är efterkrigstiden med husbygge, elvärme, första bil och tv-apparat. Han avbildas med ömhet – ”Kverulanten är varm som mormors stuga” skrev Lauri Meri (HS 23.9) om en teaterproduktion – men bör inte misstas för en ofarlig gnällspik. Tvärtom är han att betraktas som är en högeffektiv ideologisk missil med flera stridsspetsar. När skrattspegeln är Ur-mannen från skogen inbjuds publiken att skratta åt rasistiska skämt, n-ordet, sexistiska åsikter, förakt av miljörörelse och människorättsaktivism. Land skrattar åt staden, tradition åt moderna påhitt, äldre män åt kvinnor och i sin mening feminiserade män, år 2014 som på 1950-talet.
Att Kverulanten som ”humorns milstolpe” därmed skulle ge uttryck för det ”politiskt inkorrekta" som Antti Majander påstod i sin bokrecension (HS 25.7) är emellertid struntprat. Snarare bekräftar karaktären en existerande värdekonservatism och patriarkalism. Kverulantens tankar är ingalunda begränsade till biografmörkret utan uttrycks dagligen i både nätdiskussioner och politikerspråket. Visserligen framställs dessa tankar som förbjudna, men det är inget annat än ett retoriskt grepp.
Det mest ideologiska med Kverulanten är just karaktärens effekt på språkbruk. ”Jag blir nog så upprörd...” är hans kännetecknande inledning på samtidskritik, och i finskan har uttrycket etablerat sig som ett sätt att avfärda kritik. Att uppröras av Kverulantens jeremiader blir omöjligt, eller löjligt.
För alla som undrar varför feminism i Finland uppfattas som ett fult ord är filmen om Kverulanten upplysande. Svärdottern har två slutexamina och familjeförsörjaransvar men marscheras in i berättelsen bara för att bli ignorerad som en nidbild på nutiden. Det enda hon kan göra är att hoppa och skrika i frustration. Som kvinna i publiken vill man göra detsamma.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.