Torka och fossilt vatten
Ännu en börda tillkommer för den upplysta konsumenten vid grönsaksdisken: hur mycket fossilt vatten har det gått åt att producera denna tomat?
Nu är det minsann hett och torrt, men faktiskt var försommaren i många delar av landet ovanligt våt. Vattennivån till exempel i Saimen ligger 25 cm över normal nivå.
Torrperioder i vårt land drabbar närmast jordbrukarna och mycket sällan ger torkan verklig missväxt. Annat är det i stora delar av världen där bevattning krävs för att få några skördar alls.
Ett exempel är Kalifornien som under de senaste tre åren haft svår torka, kanske den allvarligaste på 100 år. Den viktigaste inkomstkällan i delstaten är jordbruk som mest består av frukt-, grönsaks- och vinodling samt boskapsskötsel. Torkan slår nu hårt mot näringsgrenen.
Eftersom klimatet är torrt bevattnas hela 2,3 miljoner hektar åker, vilket är i samma storleksordning som Finlands totala åkerareal. Jordbruket i Kalifornien står för hela 80 procent av vattenanvändningen i delstaten. Normalt står ytvatten från vattendragen för omkring 60 procent av vattenkonsumtionen och resten kommer från grundvatten. Men torkan har gjort att ytvattnet inte räcker till och i stället används mer grundvatten som måste pumpas upp från allt djupare brunnar. Pumpningen har på sina ställen gjort att marken börjat sjunka, vilket ställer till med problem med allt från vägar till husgrunder.
Även om denna höst skulle föra med sig regn så skulle det ta många årtionden med normal nederbörd för att återställa grundvattennivåerna. Vilket knappast kommer att ske. På många ställen verkar vattnet vara en lika ändlig resurs som oljan.
Öster om Klippiga bergen i USA ligger en av världens största grundvattenområden, Ogallala. Grundvattenområdet sträcker sig genom åtta delstater från Södra Dakota söderut ner till Texas och ligger under de stora prärieslätterna, det vill säga de områden som drabbades hårdast av torkan på 1930-talet, ”the great dustbowl”. Efter andra världskriget infördes konstbevattning i stor skala och odlingen på prärien grönskade upp. Problemet är att vattnet i Ogallala närmast kan klassas som fossilt. Vattnet i magasinet har legat upp till 100 000 år nere i marken och tillrinningen från ytan är bara en minimal bråkdel av vad som pumpas upp. Enligt pessimistiska scenarier kan vattnet vara slut bara om ett par årtionden.
En liknande situation finns i spanska Almeria där en stor del av de tomater som vintertid finns på de europeiska matborden produceras. Området är närmast öken och det är bara genom konstbevattning från djupt liggande grundvattenmagasin som växthusen kan hållas i gång. Men vattenuttaget är alltför stort. I vissa vattentäkter har nivån sjunkit med flera hundra meter. Närheten till havet ger också ett annat problem – salt. Då sötvattnet pumpas bort tränger saltvatten in i stället och kan förstöra möjligheten att använda det vatten som ännu finns kvar under jord.
Så ännu en börda tillkommer för den upplysta konsumenten vid grönsaksdisken: hur mycket fossilt vatten har det gått åt att producera denna tomat?
Mikael Jern är agronom och jordbrukare.