Vägar behövs också på landsbygden
Orden körkomfort och grusväg passar också mycket dåligt ihop.
Alexander Stubbs färska regering har i snabb takt gjort upp ett regeringsprogram som bland annat lovar finansiering till spårvagnar i Tammerfors, den underjordiska centrumslingan i Helsingfors och en fortsättning på västmetron. Vackert så. En rumphuggen metro är till exempel inget vidare med tanke på markplanering och utveckling.
Regeringen ger alltså skjuts åt utvecklingen av infrastrukturen inom metropolområdet och Tammerfors. Sämre är det för den majoritet av befolkningen som bor utanför de stora tätorterna. Regeringen lovar visserligen att återkomma till övriga trafikprojekt vid höstens budgetförhandlingar. Men med tanke på att rörelsemånen för budgetmedlen bara blir mindre kan det vara ett rätt tunt löfte. Det har nämligen redan länge funnits ett hållbarhetsgap i underhållet av basvägnätet. Vägarna förfaller eftersom pengarna inte räcker till. Enligt uppskattning uppgår reparationsskulden till två och en halv miljarder euro, en summa som hela tiden stiger. Enligt Trafikverket borde 4 000 kilometer väg få ny asfalt varje år, men pengarna räcker till bara hälften. Följaktligen uppstår 2 000 kilometer dålig asfaltväg varje år i vårt land. Det är de minst trafikerade vägarna som får lida mest.
Den största budgetposten för vägunderhåll går förstås till de allmänna vägarna, men det finns också totalt 55 000 km enskilda vägar i vårt land som är berättigade till statsbidrag. År 2012 gick det åt tolv miljoner euro i budgetmedel medan årets statsbudget för enskilda vägar ligger på bara åtta miljoner euro. Det kan jämföras med att västmetrons förlängning på sju kilometer nu utlovades 240 miljoner euro.
Vägmyndigheterna måste förstås anpassa sig till realiteten och i flera regioner i landet har en radikal tanke vädrats: riv bort asfalten från vägarna i sämst skick. Det handlar om att en grusväg är billigare att underhålla än en asfaltväg. Men även om basunderhållet är billigare så blir vägen sämre. Grusvägar tål trafikbelastningen dåligt och kan skadas bland annat av störtregn och tjäle. Det leder i sin tur till viktbegränsningar som försvårar trafiken för lastbilar och långtradare. Orden körkomfort och grusväg passar också mycket dåligt ihop.
Men det handlar dessutom om en betydligt större principiell omställning än så. Om beläggningen tas bort från asfalterade vägar är det ett enormt steg bakåt i samhällsutvecklingen. Under århundradens lopp har medborgarna och samhället tillsammans som en viktig del av samhällsbygget försökt förbättra vägarna och skapa bättre kommunikationer. Från slingriga kostigar som inte ens var farbara med hästvagnar via sandvägar till landsvägar och dagens raka motorvägar. Bara under krigstider har utvecklingen stannat av.
Nu går utvecklingen snabbt bakåt på tusentals vägkilometer i året. Det försvårar ytterligare möjligheterna för glesbebyggda områden att hålla eller skapa arbetsplatser. Kanske landet skulle vara förtjänt av färre helt nya vägar och att de befintliga i stället hålls i skick.
Mikael Jern är agronom och jordbrukare.