Sveket
Först kommer besvikelsen, därefter ilskan. Regeringen förbereder en modernisering av faderskapslagen men tänker svika regnbågsbarnen. Så är Finland år 2014: det finns politiker som av ideologiska och samvetsskäl anser att inte alla barn är lika inför lagen.
För att undvika Europeiska människorättsdomstolen som sista väg att söka rätt uppmanar Regnbågsfamiljerna rf oss berörda att kontakta ministrar och påverka lagberedningen med personliga berättelser, familjefoton och barnteckningar.
Jag förstår pr-strategin att inte framstå som bråkstakar och i stället vara positiva och vädja till känslor. Ändå bär det mig emot att e-posta bild på barnet eller ett privat familjefoto till en främmande politiker. Skall ett barn verkligen behöva förtjäna juridiskt skydd och likabehandling inför lagen? När blev lagstiftning en fråga om medkänsla och nåd? Är detta vad värdepolitiken innebär i praktiken?
Den nuvarande lagen om faderskap från 1976 antar som norm att barn föds inom äktenskap för heterosexuella par. I det nya lagförslaget beaktas nuvarande verklighet och fäder som inte är gifta med modern ges möjlighet att erkänna faderskapet på mödrarådgivningen innan barnet är fött. Moderns rätt att motsätta sig en faderskapsutredning ska frångås.
Arbetsgruppen vid Justitieministeriet som gav sitt betänkande i november 2013 efterlyste bättre juridiskt skydd för barn inom regnbågsfamiljer: att barn som föds för kvinnopar inom registrerade partnerskap skulle omfattas av föräldraförmodan – som är fallet för gifta heterosexuella par, samt att om kvinnopar i samförstånd sökt fertilitetsvård kunde den sociala förälderns ställning fastställas före barnets födelse.
Därmed skulle barnet få en juridisk förbindelse till bägge föräldrar från födseln och långa adoptionsprocesser skulle undvikas. I utlåtandena som funnits sedan januari 2014 stöds dessa förslag av exempelvis Social- och hälsovårdsministeriet, Valvira, Väestöliitto, Mannerheims Barnskyddsförbund, Institutet för hälsa och välfärd, Finlands Barnmorskeförbund och Helsingfors hovrätt.
Det finns inget offentligt motstånd eller bred expertopinion emot förbättringar av barnets rättigheter till sina föräldrar i regnbågsfamiljer, men när lagförslaget äntligen är på väg till riksdagen, i sista stund före sommaren, hörs nyheter om att dessa strukits bort. Homofobin som skugga och politisk kraft gör sig hörd igen, och frivilligorganisationer protesterar.
När jag förbereder mig för demonstrationen utanför Justitieministeriet och hoppas att regeringen tänker om, är jag plågsamt medveten om det lönlösa i att försöka göra sig till.
Hur välkammade, representativa och duktiga vi än står där, kommer det finnas de som anser att vi inte är värda likabehandling. Att en del barn skall skyddas, och andra inte.
Den åsikten kan jag godkänna och leva med, men inte det faktum att den styr lagstiftning. Grundlagsenlig rätt till likabehandling bör vara vägledande. Ovillkorligen och känslofritt.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.