Kohandel i Bryssels korridorer

Utfallet i EU-valet här hemma var egentligen rätt väntat. Sannfinländarnas valseger uteblev, socialdemokraterna förlorade väljare, samlingspartiet blev störst och de mest kända och etablerade kandidaterna blev invalda.

Också om jag skriver i en sak måste jag notera att Svenska folkpartiet faktiskt gjorde det bästa valet sedan 1950-talet, vilket för en del kanske blev en överraskning. Den finländska skaran på tretton parlamentariker är förhållandevis rutinerad och erfaren. Personligen tror jag att dessa finländare kan åstadkomma en hel del under den kommande mandatperioden. Det återstår dock att se om sannfinländarna den här gången siktar på att vara konstruktiva eller om man bygger upp en grupp tillsammans med andra främlingsfientliga och EU-kritiska krafter som sedan förpassar sig själv i opposition. Det här har nämligen varit fallet de under gångna fem åren då EFD-gruppen där sannfinländarna sitter inte har haft något att säga till om i det europeiska beslutsfattandet.

Här hemma blev det alltså ingen valseger för de EU-kritiska men det blev det däremot i Storbritannien, Frankrike, Danmark, Ungern och flera andra länder. Det här förändrar dynamiken i parlamentet och kommer att leda till att de andra grupperna måste samarbeta tätare än tidigare för att bilda majoriteter i parlamentet. Den första mätaren på det här samarbetet är valet till de olika topposterna inom EU. I och med Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009 måste kommissionens nya ordförande vinna majoritet i parlamentets kammare. Förhandsfavoriten är luxemburgaren Jean-Claude Juncker från den högerkonservativa gruppen EPP.

Jag skulle dock inte bli överraskad om traditionell politisk kohandel leder till att någon annan väljs till uppdraget. Här ligger bland annat den tyska socialdemokraten Martin Schulz bra till.  Det lär nämligen bli ett helhetspaket som förhandlas fram där även parlamentets talman, rådets permanenta ordförande, den så kallade utrikesministern och eurogruppens ordförande utses.

I Finland har man än en gång spetsat sig på att finländare som Jyrki Katainen eller Olli Rehn kunde ligga bra till för någon av topposterna. Tyvärr bedömer jag att det går som när man en gång i tiden trodde att Paavo Lipponen skulle bli EU-kommissionens ordförande. Till syvende och sist var det bara här i Finland man på riktigt trodde på Lipponens chanser. Men vi ska hoppas jag har fel för Lipponen hade varit ett bra namn. Också den här gången är faktiskt de aktuella finländska namnen sällsynt kompetenta.

Carl Haglund är försvarsminister.