Riksdagens nästa uppdrag: stifta bort lagar
Få, om ens någon, känner till systemets alla skrymslen.
Det är välbekant för alla att den offentliga ekonomin är några nummer för stor i förhållande till vad samhället har råd att upprätthålla på längre sikt. Det kallas hållbarhetsgap, vilket har blivit till en av de mest populära termerna i den politiska diskussionen.
Diskussionen om hur gapet skall fyllas igen, eller åtminstone minskas är lika bekant. Det fungerar inte enbart med nedskärningar i utgifterna och skattehöjningar. Det behövs också strukturella reformer som främjar produktiviteten. Matti Vanhanens första regering startade redan 2003 ett produktivitetsprogram med syfte att öka produktiviteten inom den offentliga sektorn.
Till åtgärderna hörde bland annat att lämna en del tjänster obesatta då tjänsteinnehavarna gick i pension. Men programmet fick kritik för att mera fungera som ett personalminskningsprojekt än som en produktivitetsökande åtgärd. Antalet årsverken inom staten minskade, men samtidigt måste en del arbete köpas in utifrån till en högre kostnad. Arbetsuppgifterna och byråkratin försvann ingenstans.
Kritiken mot produktivitetsprogrammet ledde till att det begravdes. Utmaningarna inom den offentliga sektorn hade förstås inte försvunnit någonstans så projektet uppstod hösten 2011 på nytt under namnet Effektivitets- och resultatprogrammet. Nu skulle det sparas pengar i stället för årsverken. Det handlar bland annat om att olika myndigheter skall börja samarbeta mera med varandra. En rubrik verkar speciellt lovande: det handlar om att byråkratin kring tillstånd och utlåtanden skall göras lättare. En titt på vad detta konkret väntas innebära gör en däremot besviken och visar hur svårt det är att på riktigt ändra ett byråkratiskt system.
Som jordbrukare är jag mer än väl bekant med det hav av regler som gäller en näringsidkare som håller på med en verksamhet som kan påverka miljön och vars produkter vi äter – lägg dessutom till stödlapptäckets alla finesser. Få, om ens någon, känner till systemets alla skrymslen. Men då ministerierna i effektivitetsprogrammet förra året lade fram sina förslag till att minska byråkratin hade Jord- och skogsbruksministeriet bara två: ett om att man inte behöver ha tillstånd för att seminera husdjur och ett annat som gäller förhandsgodkännanden inom lantbruksbyggande. Inga förslag som på riktigt skulle förenkla byråkratin och göra livet lättare för tjänstemän och näringsidkare. Flera ministerier, som till exempel Miljöministeriet, hade ännu i fjol inte över huvud taget kommit på några tillståndsprocesser som kunde slopas eller förenklas.
Om någon riktig förändring skall ske måste någon annan än ministeriernas egna tjänstemän ta itu med problemen. Mitt budskap riktar sig till riksdagen: för att minska hållbarhetsgapet måste ni börja stifta bort lagar. Bara genom att lagstiftningsvägen minska på de lagstadgade uppgifter som statliga myndigheter och kommunerna har kan vi göra den offentliga sektorn mera lättstyrd och billigare i drift.
Mikael Jern är agronom och jordbrukare.